Men många unga kvinnor vill inte nöja sig med att vara hemmafruar. Saeede Haddadi var under många år hemmafru. Nu pluggar hon översättning av nyheter från engelska till persiska på ett universitet i Teheran.

– Jag ville göra något nytt med mitt liv. Innan tog jag bara hand om barnen. Nu är jag en del av samhället utanför hemmet och träffar olika typer av människor. Det har förändrat mitt liv, säger hon.

På hennes utbildning går både 20-åringar som börjat plugga direkt efter gymnasiet och äldre studenter som vill att livet ska ta en ny riktning.

– Jag har jobbat på kontor tidigare men jag vill ha ett jobb som ger mig en annan plattform i samhället, säger Nastaran Elmzade.

Universitetet är halvstatligt och 70 procent av studenterna är kvinnor. Fördelningen mellan kvinnor och män varierar mellan utbildningar, men som helhet är kvinnor i majoritet på Irans universitet. Så har det sett ut i flera år.

Men frågan är om Saeede, Nastaran och deras kvinnliga studiekamrater får jobb som matchar deras kvalifikationer efter examen.

– Män har betydligt lättare att få jobb, konstaterar Seyed Vahid Aqili, fakultetens dekan.

Det är ett faktum som skapar frustration hos många utbildade kvinnor som aldrig får möjlighet att utöva sitt yrke.

Ekonomin och arbetsmarknaden är stukad efter alla år med sanktioner. Arbetslösheten bland unga iranier ligger nära 30 procent, och det skulle behöva skapas omkring 750 000 nya jobb varje år för att möta utflödet av studenter från universiteten.

Parallellt med den tuffa jobbsituationen finns ett motstånd inom konservativa grupper mot kvinnor på arbetsmarknaden.

– Det finns inte en enad politisk hållning i Iran om kvinnors ställning och arbete. Det iranska samhället är splittrat i många olika fraktioner, med en hård debatt mellan reformister och konservativa, säger Fatemeh Sadeghi, statsvetare och genusforskare.

Den iranska kvinnorörelsen har under tiotals år fört en kamp för att ge kvinnor en större plats i samhället, fortsätter hon. Men under den förre presidenten, den konservative Ahmadinejad som avgick 2013, hårdnade tonen mot kvinnor som motsatte sig en traditionell roll i hemmet.

Däremot finns det inga lagliga hinder för kvinnor att arbeta. Men det finns heller ingen diskrimineringslagstiftning och fria fackföreningar är inte tillåtna. Det gör att arbetssökande i mångt och mycket är utlämnade åt arbetsgivares godtycke.

Zahra Naghavi driver ett eget företag som importerar laboratorieutrustning, och hon är engagerad i en nationell organisation för kvinnliga entreprenörer.

Zahra Naghavi kommer från en släkt hon själv kallar ”traditionell”, där alla män har statliga jobb och alla kvinnor är hemmafruar. Men hennes föräldrar uppmuntrade henne att utbilda sig, och hon blev den första kvinnan i släkten med en universitetsexamen.

Hon tror att kvinnor många gånger begränsar sig själva, mot bakgrund av traditioner och historia, och känner ett ansvar att stötta unga kvinnor.

– När kvinnor tar examen från universitetet har de mycket teoretiska kunskaper. Men de har inte tillräckligt med erfarenhet när de ska ut på arbetsmarknaden. Vi försöker jobba med mentorsystem, säger hon.

Utbyte med andra länder är mycket viktigt, tycker hon.

– Vi är inte alltid så bra på kvinnligt nätverkande. Men vi lär från andra länder. När kvinnor ser exempel på framgångsrika kvinnor blir de stärkta.

Jenny Petersson/TT

Utbildning i Iran

Över hälften av de iranska ungdomarna läser på högskola eller universitet, en ökning från en tredjedel för cirka 15 år sedan.

Det finns ett 40-tal universitet och 100 specialiserade högskolor i Iran. Tio procent av universiteten är statliga. De är gratis och har samtidigt högst status och är svårast att komma in på. Resten är halvstatliga eller helt och hållet privata.

Arbetslösheten i Iran är enligt officiella siffror runt 10 procent, men den verkliga siffran tror vara nästan dubbelt så hög. Det finns också en utbredd undersysselsättning, folk jobbar men inte så mycket som de vill eller behöver för att få ekonomin att gå ihop.

Arbetslösheten bland personer under 30 år ligger på nära 30 procent.

Källa: Utrikespolitiska institutet.