Köpenhamn till Paris – tur eller retur?

Kollage: Eva Vaihinen

Collage: Eva Vaihinen

Alla vill göra sin röster hörda i Paris: Regeringar från 190 länder, tusentals journalister och lobbyister. Miljöorganisationer, företag, gräsrötter och fack slåss om utrymmet och hoppas på bättre resultat än i Köpenhamn för sex år sedan.

Det var i Köpenhamn 2009 världen skulle räddas förra gången. Gulliga tygsälar delades ut av miljöorganisationer. Blåljusen fladdrade genom decembermörkret. Målade demonstranter krävde att världens politiker skulle ta sitt ansvar. Flera års klimatrapportering nådde sin kulmen.

För sex år sedan undrade jag hur högt blodtryck Anabella Rosemberg hade. I Köpenhamn ledde hon världsfacket IFS:s klimatarbete. Stressen var enorm. Hon for mellan kongresscentret där förhandlingarna hölls och danska LO där den globala arbetarrörelsen hade stora klimatarrangemang. Ibland hade hon några minuter över för att svara på frågor från oss journalister. Ibland skyndade hon bara vidare.

2009 blev det inget klimatavtal. Drömmen om en renare planet trängdes undan av en djup ekonomisk kris. Massarbetslösheten bredde ut sig. Politiker letade desperat efter receptet för att kicka igång tillväxten.

Åren gick och nu är vi där igen. Vid ännu ett stort klimatmöte. Mycket har hänt sedan misslyckandet i Köpenhamn. Vattennivåerna har stigit och nya värmerekord slagits.  2015 är på väg att bli det varmaste året sedan 1880 då den globala temperaturen började mätas.

Men samtidigt som klimatkatastrofen rycker allt närmare ser det ljusare ut vid förhandlingsbordet. Fler länder inser att det måste göra något. Det är inte bara tomma ord. Förra året, 2014, minskade Kina överraskande sin kolförbrukning och sina koldioxidutsläpp. Forskarna hade tidigare räknat med att landet skulle fortsätta öka utsläppen fram till 2020-talet.

Många länder har i alla fall sagt att de är beredda att göra uppoffringar.

Denna gång, då världens ledare möts i Paris, är även Anabella Rosemberg på plats.  I mer än sju år har hon nu kämpat för att världsfacket IFS ska få in skrivelsen ”just transition” – eller rättvis omställning – i ett avtal.

Att få in en sån skrivelse i ett globalt avtal kan bli ett golv för facken att ta spjärn emot då de argumenterar för minimilöner, a-kassa och välfärd. Ingen tror att en omställning till en grön ekonomi blir smärtfri. Många som jobbar inom olje- och kolindustrin kommer att förlora sina arbeten. Då gäller det att satsa på utbildning, klimatinvesteringar och sociala skyddsnät.

Görs inte det så blir det svårt att få med allmänheten på klimattåget, resonerar världsfacket IFS.

Jessica Henryson arbetar på Westander som är en PR-byrå som profilerat sig på att jobba med klimatfrågor. Hon tror att det är försent för lobby-ister att få in ny text i avtalet under själva förhandlingarna.

– Det grundläggande påverkans-arbetet måste man göra långt före mötet, säger Jessica Henryson.

Ändå tycker hon att det är viktigt att många finns på plats i Paris.

– Tänk det omvända. Att klimatförhandlingarna hade skett i ett vakuum. Då hade pressen på förhandlarna att nå fram till ett avtal inte alls varit lika stor.

Metoden att få makthavare att lyssna är densamma; oavsett om du jobbar för miljöorganisationer, facket eller oljeindustrin. Det gäller att visa varför de egna frågorna är viktiga och hur man vill att politikerna ska agera. Helst presentera konkreta förslag som man hoppas makthavarna ska ta till sig.

Men samtidigt som denna artikel skrivs kommer ett första utkast till ett nytt avtal. Där har orden om rättvis omställning strukits från inledningen. Kanske kommer det tillbaka i någon form, kanske inte. Det är ännu för tidigt att veta om många års arbete varit bortkastat men strax efter utkastet kom twittrade Anabella Rosemberg en länk till en film.

– Det här händer med avtalet då skrivningarna om en ”rättvis omställning” tas bort, skrev hon.

På filmen borrar en grävskopa i ett flervåningshus som rasar.

Vad är problemet egentligen? Det är väl bara att minska utsläppen. Det kan tyckas så lätt. Men samtidigt. Vem vill investera i en grön omställning då skorstenarna i grannlandet spyr ut svart rök?

Ett problem är att miljön en så kallad ”global nyttighet”. Alla kan skita ned i haven och luften men ingen behöver ta ansvar för det.

Skärmavbild 2015-12-10 kl. 10.47.23Martin Persson föreläser om internationella klimatavtal på Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Han har följt förhandlingarna inom FN:s klimatkonvention under många år. Denna gång har länderna själva lämnat in förslag på hur mycket de vill minska sina utsläpp.

– Jag tror att det är ett mer konstruktivt angreppssätt än tidigare, säger Martin Persson.

Men det räcker inte.

Om länderna följer de utsläppsmål de tog fram före mötet får vi en temperaturhöjning någonstans mellan 2,7 och 3,5 grader. Det skulle, enligt FN:s klimatpanel, innebära att världshaven försurades. Sydeuropa skulle förvandlas till en öken, Amazonas regnskog torka ut och staden New York skulle hamna under vatten.

Civilisationens undergång med andra ord. Ändå är Martin Persson positiv.

– Får man väl bollen i rullning kan det gå snabbt. Den erfarenheten har vi haft i Sverige då vi upptäckte att det var lättare att minska utsläppen än vad vi först trodde.

Utbyggnaden av både vind- och solkraft har, enligt honom, överträffat alla förväntningar. En av frågorna i Paris är om ett klimatavtal ska vara juridiskt bindande eller inte. Martin Persson tycker att det är oklart vad ett bindande avtal egentligen innebär. Det finns ju inte någon världsregering som kan ställa länder som bryter mot ett avtal till svars.

Ett världsparlament. En global rättsordning. Det tror Folke Tersman, professor i praktisk filosofi på Uppsala universitet, är en del av lösningen på dagens miljöproblem. En världsregering med makt att tvinga länder att följa det som de förbundit sig till.

I dag källsorterar vi och köper energi-snåla kylskåp men nästa vecka tar vi flyget, i stället för tåget, till Kalmar. Det tas många små steg för ett bättre klimat, sedan gör vi en stor klimatdumhet. Så vad spelar några ihopvikta mjölkkartonger egentligen för roll?

Folke Tersman, som skrivit den klimatfilosofiska boken Tillsammans som handlar om vårt moraliska miljöansvar, tycker dock att det är för pessimistiskt att tänka så.

– Det sker ju trots allt en rad livsstilsförändringar. Ta köttkonsumtionen till exempel. Enligt en undersökning kan 55 procent av befolkningen i Sverige tänka sig att avstå från kött av klimatskäl. Andelen köttätare minskar också, säger han.

Så kan man ju naturligtvis tänka men samtidigt är det också så att de som äter kött äter mer än någonsin. Den totala köttkonsumtionen ökar.

– Jo, men jag tar det som ett exempel på att medvetenheten ökar. Fler är beredda att förändra sin livsstil för klimatet. Sen finns det vanor vi inte vill förändra. Att flyga är en sådan. Vi reser allt längre och mer, säger han.

Men hur löser en klimatmedveten person dilemmat att hen källsorterar ena dagen och flyger den andra?

Ett sätt kan vara att skjuta över den typen av beslut på politikerna. Att rösta på partier och stödja organisationer som gör vår konsumtion dyrare. Genom lagar och avtal blir det då möjligt att dela på bördan.

Men att avstå är inte lätt. Hela vår moderna ekonomi bygger på tillväxt. Näringsliv, fackföreningar och politiker – alla vill ha tillväxt och nya jobb.

– Det är ingen politiker som kan gå till val på att vi inte ska ha tillväxt. Tillväxten är så inympad i oss. Tågordningen är att det ska vara tillväxt, vinst och lön och därefter kan en del satsas på miljön.

– Men jag tror inte att det räcker med det. Om vi ska klara miljön krävs det väldiga förändringar i våra liv, säger Folke Tersman.

Anabella Rosemberg kämpar oförtrutet på i COP21:s mötesdjungel. Hon skickar en rasande serietweet från Paris: ”Min förståelse av COP21: I plenum säger utvecklade länder att de är redo att ändra målet till +1,5 grader, förutsatt att det ingår i en ram som gör målet helt meningslöst: Vissa villkorar medverkan med att finansieringen av klimat(omställningen) måste vidgas från utvecklade länder till ’länder som har möjlighet att bidra’. Mänskliga rättigheter, inklusive en rättvis omställning, jämställdhet mellan könen och urfolks rättigheter har inte ens nämnts som avgörande för hållbarheten i COP21.”

Erik Larsson

LÄS OCKSÅ:

Dags för klimatmötet i Paris

global

Kommentera den här artikeln