Efter massiv kritik från de fackliga organisationerna vill regeringen nu göra vissa ändringar i den så kallade utstationeringslagen. Regeringen föreslår att utländska företag som utstationerar, det vill säga tillfälligt anställer arbetstagare, i Sverige ska bli skyldiga att anmäla sig till Arbetsmiljöverket och utse en kontaktperson i Sverige.

Kontaktpersonen ska representera företaget gentemot facket och myndigheterna. De företag som inte följer dessa regler ska betala sanktionsavgift eller vite.

Tanken är att arbetsgivare från andra länder ska följa svensk lag och fackföreningarna ska kunna kräva de villkor som gäller enligt svenska kollektivavtal.

När regeringsförslaget behandlades i Arbetsmarknadsutskottet rådde det full enighet mellan partierna om anmälningsplikten och skyldigheten att utse en kontaktperson. Men Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kräver i en gemensam reservation att kontaktpersonen ska ha befogenhet att förhandla med facket och teckna kollektivavtal.

Reservationen ledde till en laddad debatt i riksdagen i går.

Det är svårt att förstå varför den Moderatledda regeringen är så rädd att kontaktpersonen ska ha mandat att teckna kollektivavtal, sade Johan Andersson (S).

– Det har skett ett förfall under den borgerliga regeringen på den svenska arbetsmarknaden. Vi ser med jämna mellanrum hur illa utländska arbetstagare behandlas i Sverige.

Josefin Brink (V) påpekade att rätten att teckna kollektivavtal också var viktigt för de svenska företagen. Om utländska företag ska kunna vinna anbud genom att pressa ner lönerna så riskerar svenska företag att konkurreras ut om de följer lagar och avtal, menade hon.

– I förlängningen hotar detta hela kollektivavtalsmodellen i Sverige. Det är kollektivavtalet som är normen för löner och villkor i Sverige och de företag som inte klarar av detta är helt enkelt inte konkurrenskraftiga nog för att verka i Sverige.

Regeringen anser att det är tillräckligt att den utländska arbetsgivaren har en kontaktperson i Sverige och att en ”förhandlingsbehörig” representant för arbetsgivaren deltar vid behov, det vill säga när förhandlingar om kollektivavtal ska inledas.

Regeringen befarar att oppositionens krav kan bli ”betungande” för företagen och även komma i konflikt med EU-rätten om den fria rörligheten.

– Det viktiga är att kontaktpersonen kan uppvisa att företaget följer utstationeringslagen, sade Maria Plass (M).

Även Miljöpartiets Mehmet Kaplan höll ett brandtal till försvar för den fria rörligheten – skälet till att partiet ställde sig bakom regeringens förslag.

– Människor ska kunna röra sig fritt och arbeta var de vill inom EU.

Sverigedemokraternas Mattias Karlsson däremot konstaterade att regeringen och Miljöpartiet borde lärt sig en läxa av ”fiaskot kring arbetskraftsinvandringen”.

– Alla kryphål och möjligheter till missbruk måste täppas till.

Arbetsmiljöverket har redan påbörjat arbetet med att bygga upp ett nationellt register över samtliga utländska företag med arbetare som jobbar tillfälligt i Sverige. Vem som helst ska kunna söka och hämta ut uppgifterna på nätet.

Myndigheten har fått fem miljoner kronor från regeringen för att bygga upp registret. I uppdraget ingår också att lämna ut uppgifter till bland annat fackförbunden.

Det är tänkt att anmälan till Arbetsmiljöverket ska vara enkel och bara innehålla nödvändiga uppgifter. Men det ska alltså vara straffbart att strunta i anmälningsplikten, lämna oriktiga uppgifter, låta bli att utse en kontaktperson eller ha en kontaktperson som inte är ”väl insatt i verksamheten”.

De nya reglerna gäller dock inte arbeten som pågår under kortare tid än fem dagar. Ett undantag som Arbetsmiljöverket är mycket kritiskt till, eftersom utstationeringslagen gäller alla arbeten, även de korta. Undantaget kan leda till att anmälningsplikten blir tandlös i praktiken, varnar myndigheten.

Om syftet, det vill säga att säkerställa utländska arbetares rättigheter, ska få önskad effekt bör det lämnas så få gråzoner som möjligt, skriver Arbetsmiljöverket i sitt yttrande över regeringens förslag.

LO kräver att kontaktpersonen både ska ha behörighet att förhandla med facket och ingå kollektivavtal. Dessutom bör sanktionerna också gälla kunder som anlitar oanmälda utländska bolag.

På onsdag nästa vecka fattar riksdagen beslut om de nya reglerna som föreslås gälla från den 1 juli i år.

Så sammanfattar Eva Östling, vd för arbetsgivarorganisationen Visita, det nya avtal som hon just tecknat med Hotell- och restaurangfacket, HRF.

– Jag är jättenöjd. Det har varit enormt konstruktivt, säger Eva Östling. Hon använder ord som ”unikt” och ”historiskt” för att beskriva förhandlingsarbetet, som gick i mål två veckor innan det gamla avtalet går ut.

– Samtalstonen har varit positiv, och det har gjort all skillnad i världen, säger HRF:s ordförande Ella Niia. Vi har kommit överens om en mängd förändringar som skapar mer ordning och reda. Vår motpart har åtagit sig att förbättra förutsättningarna för facklig verksamhet på arbetsplatserna.

Ytligt betraktat är det lätt att se avtalet som en större framgång för arbetsgivarna än för facket. Lönerna för dem som är heltidsanställda då det gamla avtalet löper ut den 31 maj höjs med totalt 1 653 kronor under 35 månader: 560 kronor det första året, 560 kronor år två och 533 kronor det sista året. Av löneökningen det första året är 45 procent, alltså ett lika stort påslag för alla, medan 55 procent ska fördelas lokalt på arbetsplatserna. Andra och tredje året ökar den andel som fördelas lokalt till 60 procent.

Att lönerna blir mer individuella har Visita önskat länge, men det är tvärt emot vad HRF begärde när förhandlingarna inleddes. I en bransch där drygt 40 procent av de anställda har tidsbegränsad anställning, och där fackklubbar saknas på många arbetsplatser, fungerar inte lokal lönebildning, hävdade facket. I praktiken har medlemmarna ofta inte fått ut hela de centralt överenskomna löneökningarna.

– Visst är det så. Vi har många exempel på avarter när det gäller hur den lokala potten fördelas, säger Ella Niia.

– Men hela frågan om lokal lönebildning ska ses i ljuset av det arbete vi och Visita ska driva för tryggare anställningsformer, bättre förutsättningar för lokal facklig verksamhet och lokal lönebildning.

– Det är nu 20 år sedan vi fick potter för lokal fördelning i våra avtal. De har kommit för att stanna. Nu försöker vi göra något bra av potterna. De ska användas för att utveckla branschen.

Både HRF och Visita hänvisar till sitt gemensamma arbete med att ta fram redskap för lokal lönebildning, ”lönepusslet”, som har pågått det senaste året. Det börjar nu föras ut på arbetsplatserna, och även facket har stora förhoppningar på det.

En entydig motgång för HRF är däremot att avtalets löneökningar inte fullt ut gäller minimilönerna, vilket var ett centralt krav inför förhandlingarna. Minimilönerna höjs med 87,5 procent av den totala löneökningen, vilket motsvarar en höjning med 490 kronor de båda första åren och 466 kronor det tredje året. Nästan alla anställda utan yrkesutbildning får avtalets minimilöner, och många av de yrkesutbildade tjänar bara några kronor mer.

– Vi nådde inte ända fram, säger Ella Niia. Det känns inte bra.

Desto nöjdare är Ella Niia med att en rad förändringar av reglerna kring schemaläggning, som ska ge de anställda tydligare, mer förutsägbara arbetstider. En förbättring som verkar självklar för de flesta, men inte de anställda i restaurangvärlden, är att den anställde nu får rätt att få sitt schema nedskrivet på ett papper.

HRF har lyft fram olika exempel på hur bestämmelser om arbetstidsregler och anställningsformer har missbrukats, som när arbetsgivare systematiskt anpassar sina säsongsanställdas kontrakt för att de år efter år ska missa den årliga lönerevisionen. Och facket känner att Visita har lyssnat.

– Vi har fått signaler om att vissa saker inte fungerat, bekräfta Eva Östling. Vi har gjort förändringar i avtalet som ska göra branschen mer seriös. Ännu mer seriös.

Musikerförbundets och tjänstemannafackets Symfs avtal med Svensk scenkonst gäller runt 2 000 musiker på teatrar, operahus, i symfoniorkestrar och länsmusikstiftelser.

De allra flesta av Musikerförbundets medlemmar på avtalsområdet är frilansare. Det gör förbundets avtalssekreterare, Thomas Bjelkerud, är extra nöjd med avtalet – och med arbetsgivarorganisationen Svensk scenkonst.

– Det är ett bra avtal och det är mycket bra att vi har en så tydlig och stark motpart i en frilansarvärld där det annars ofta råder kaos, säger han.

Den främsta framgången för facket är att repetitionsersättningen för musiker på teatrar höjs från 449 kronor till 700 kronor för de första fyra timmarna. Ersättningen därefter höjs från 87 kronor till 99 kronor per påbörjad halvtimme.

– Det är utmärkt att vi fått till det här för teatermusikerna som tidigare halkat efter, säger Thomas Bjelkerud.

Att facket fått upp ersättningarna så kraftigt tackar han LO-samordningen för.

– Vi hade LO:s yrkande om krontalspåslag med till slutet, men då tyckte arbetsgivarna, och vi också, att det var bättre med den här lösningen och procentpåslag i stället för att få upp alla minimilöner till nivåer som ändå inte används.

Avtalet löper på 37 månader och ger löneökningar på 7 procent. Från 1 mars i år höjs ersättningarna med 2,2 procent. Nästa år vid samma datum år blir ökningen 2,7 procent och den 1 april 2015 höjs ersättningarna med 2,1 procent.

Även arbetsgivarna är nöjda med avtalet, och främst med en reglering av upphovsrätten som ökar möjligheten för orkestrar och musikteaterföretag att göra musiken tillgänglig på internet.

– Detta är ett mycket viktigt steg som underlättar för oss att nå ut med vår verksamhet på ett sätt som kan stärka och utveckla branschen på ett kraftfullt sätt, säger Stefan Forsberg, ordförande för Svensk Scenkonst, i en kommentar på organisationens hemsida.

I veckan kom Finanspolitiska rådets – regering­ens oberoende expertorgan – utlåtande över samma lunta. Där står det att läsa att ”finanspolitiken i budgetpropositionen inte stimulerar den totala efterfrågan i ekonomin – om något har den en åtstramande effekt”. Men brukar inte ”expansiv” vara ett ord som betecknar något som syftar till att expandera, växa eller utvidga sig? frågar sig vän av ordning.

Anledningen till att Borgs knappa 25 miljarder inte gör något för att öka köpsuget i ekonomin är att satsningen motverkas av automatiska besparingar till följd av att inkomsterna är kopplade till tillväxten i ekonomin. Och samtidigt släpar flera av de stora utgiftsposterna efter. Dessutom går en stor del av pengarna till sänkning av bolagsskatten, en åtgärd som gör lite för att höja efterfrågetrycket. Resten är för att låna rådets språkbruk ”marginella belopp till ett stort antal budgetanslag och att det i flertalet fall handlar om att förstärka befintliga statliga administrativa system”.

I folkmun skulle det väl kunna sammanfattas som småslantar för att lappa och laga.

Rådets experter anser också att det ekonomis­ka läget talar för ytterligare stimulanser. Ändå gör det bedömningen att finanspolitiken är välavvägd, eftersom satsningar skulle innebära att det krävs parerande åtstramningar framöver för att nå överskottsmålet.

Målet nås förresten inte i år – eller någon gång fram till 2016. Och detta är rådet noga med att framhålla.

Trots att finanspolitiken avviker från över­skottsmålet ser rådets experter inga hot mot de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet. Något som föranleder frågan: Vad är egentligen mål, och vad är medel? Mål brukar vara lång­livade, medan medel ofta behöver förändras med tiden.Namnet till trots så är överskottsmålet ett medel för att säkerställa långsiktig hållbarhet. När man kan bomma delmålet – medlet – utan att äventyra det grundläggande målet blir det viktigt att ha klart för sig vad som är vad. Men även rörande detta tycks det råda förvirring hos de politiska partierna.

Klicka på bilden för att se den i större storlek

Sänkta skatter går hand i hand med slimmad välfärd. I det långa loppet har välfärdssystemets andel av ekonomin krympt i takt med att skattekvoten har fallit, visar Arbetets granskning.

Flera oppositionspartier är tveksamma till kraven på att dra tillbaka flera av den borgerliga regeringens stora skattesänkningar. Hushållen har vant sig, heter det. Samtidigt blir behovet av välfärdssatsningar allt mer påtagligt.

Den som lyssnar på den politiska debatten får ofta intrycket att kopplingen mellan skatteintäkter och välfärd är allt annat än glasklar. Arbetets egen sammanställning av statistik från Statistiska centralbyrån och EU:s statistikorgan, Euro­stat, visar dock ett nära samband sett under en längre period.

Enstaka år går skatteintaget och välfärdsutgifterna förvisso ofta åt olika håll, eftersom arbetslösheten får dem att svänga i motsatta riktningar beroende på om ekonomin går upp eller ner. Men i ett längre tidsperspektiv klarnar bilden.

Sedan 1990-talet har den så kal­lade skattekvoten – skatteintäkterna som andel av bruttonationalprodukten – fallit påtagligt.

Den största delen av nedgången märks efter 2006. Under samma period har den samlade välfärden – skolan, vården, omsorgen och socialförsäkringarna – kommit att motsvara en allt mindre del av den svenska ekonomin. I synnerhet har bostadsbidragen och stödet till arbetslösa krympt.

– Sambandet mellan skattekvoten och välfärden är naturligtvis väldigt starkt. Varje år sätter sig ju finansministern ner och bestämmer sig för om ökade intäkter från en växande ekonomi ska användas till skattesänkningar eller välfärdssatsningar, säger LO-ekonomen Torbjörn Hållö.

Nationalekonomen Daniel Waldenström hävdar dock att sambandet inte är ett till ett – även om det finns en övergripande koppling mellan den offentliga sektorns intäkter och utgifter.

– Mellan de två finns en massa olika komponenter. Regeringen kan exempelvis sänka skattesatsen så att folk blir mer benägna att arbeta och gå från bidragsberoende till en egen inkomst. Visst är skatterna nödvändiga för välfärdens finansiering, men ökad effektivitet kan också göra att vi får ut mer av varje skattekrona, säger han.

På 90-talet förespråkade många ekonomer en lägre skattekvot för att öka tillväxten. Men Daniel Waldenström ser i nuläget inga ekonomiska skäl för ett lägre samlat skatteuttag.

– Jag tror inte att Sveriges ekonomiska problem löses med fortsatta skattesänkningar, säger han.

En som är inne på samma spår är TCO:s samhällspolitiska chef, Roger Mörtvik. Han anser att Sverige redan nu har nått gränsen för när fler skattesänkningar hotar standarden i välfärden.

Men krävs det rent av ett högre skatteuttag för att finansiera förbättringar i välfärden?

Lena Sellgren är chef för avdelningen för offentliga finanser på statliga Konjunkturinstitutet. På frågan om det krävs skattehöjningar för att bygga ut välfärden fram­över svarar hon så här:

– För att nå överskottsmålet för de offentliga finanserna så kommer det att krävas skattehöjningar bara för att bibehålla det nuvarande offentliga åtagandet. Då har vi inte tagit med vad en utbyggnad av välfärden skulle kräva.

Foto: Anders Wiklund

Han har blivit stämd av Anna Wahlgren, förargat en hel nation och kallat sig själv främlingsrädd. Samtidigt är han en älskad program­ledare som brinner för folkbildning.

Gråvädret på Södermalm i Stockholm står i bjärt kontrast mot skyltfönstrens kitsch. Några trappor upp i ett av husen har Rickard Olsson sitt kontor. Flyttlådor står på golvet och kontraktet ligger nypåskrivet i bokhyllan. Visitkort ligger i en prydlig hög på skrivbordet. Positivhalarapan är namnet på Rickard Olssons företag.

– Perfekt namn, eller hur?

Rickard Olsson drar fram en gitarr från garderoben och börjar spela. Han berättar att han länge drömde om ett rock’n’roll-liv.

–  Men en flickvän sa åt mig att skärpa mig, så det gjorde jag. Man gör ju det när tjejer säger åt en, säger han och ställer undan gitarren igen.

Nyfikenhet driver Rickard Olsson framåt. Uppväxten i ett hem där både mamma och styvfar arbetade på Arbetarbladet i Gävle gjorde honom van vid diskussioner om stort och smått. Men att vara frågvis var inte alltid positivt. I skolan blev det trubbel, Rickards mamma fick gå på många kvartsamtal.

– Jag ifrågasatte ofta och fick ”så här är det bara” till svar. Då frågade jag igen. I högstadiet var det till och med en lärare som la en lapp i mitt skåp där det stod ”Det finns inte plats för såna som du i dagens samhälle”.

Men att vara bekväm är inte Rickard Olssons melodi. Han säger fortfarande vad han tycker.

– Jag har en tendens att inte vara tillrättalagd. Jag säger egentligen bara saker som folk säger vid middagsbordet, men när det är tv blir det som ett pistolskott.

Och pistolskott kan väcka ilska. Olssons studio var ett program som Rickard ledde under OS 2008. Tyska damlandslaget hade förlorat i fotboll.

– Det var svårt att tycka synd om dem och jag sa att jag bara kunde tänka ”Hitler Hitler Hitler”. Det blev ett jädra ramaskri.

Han resonerar runt händelsen och begreppet politiskt korrekt, om att låta det man säger vara tillrättalagt när andra lyssnar. Det är fel, tycker han, man måste våga säga vad man tänker annars blir det censur. Så tar han ett exempel:

– Om jag går i ett område där jag inte kan koderna, då känner jag mig otrygg. Jag är främlingsrädd, en fullkomligt naturlig känsla. Men om man ger efter och projicerar rädslan utåt så reagerar man fel. Det är då man blir sverigedemokrat. Lösningen är att inte lyssna på rädslan, utan ta upp det i hjärnan, tänka till. Finns det verkligen skäl för min rädsla?

– Men nu tangerar vi sådant som folk tenderar att missförstå, säger han och ler.

Att han ger sig in i känsliga ämnen kan straffa sig. Ibland känner han sig bortvald för att arbetsgivaren vill ha dem som följer manus och är tillrättalagda.

– Men herregud, kan vi inte få lite sälta i det folkliga? Det här sockersöta mediebruset, snacka om opium för folket!

Rickard gör kaffe i köket, den hederliga gamla kaffebryggaren pustar och gurglar och sakta börjar kaffet droppa ner i kannan.

Att få kritik för sina uttalanden är han van vid, men ibland blir det svårt att värja sig. Den senaste tiden har flera privatpersoner kritiserat honom för hur han leder frågesporten Vem vet mest. En kvinna hade gått in på chattforum och dragit ut citat för att visa att det fanns många som höll med henne i det hon skrev.

– Hon tyckte att jag var beskäftig och en besservisser, att jag bara ville glänsa. Det gick in i kroppen till sist, jag orkade inte vara glad på jobbet, säger han och häller upp en kopp svart kaffe.

Resultatet blev att han bara ställde frågorna och gav svar i stället för att prata runt ämnet. Men det höll bara några program, glädjen och spontaniteten kröp sakta tillbaka igen. Rickard berättar att han läser igenom alla frågor före inspelningen för att förbereda sig. Ofta spelas flera avsnitt in samma dag och det blir många frågor att hålla ordning på.

– För det mesta ramlar orden ur mig bara. Men Vem vet mest är inte direktsänt, så SVT kan klippa bort det jag sagt. Om de väljer att behålla det, som när jag sa att Anna Wahlgren förstört en hel generation barn, då har det godkänts av både producent och projektledare … men det är ändå jag som blir stämd.

Vore det inte lättare att vara tyst ibland?

– Jovisst, men hela min idé om vad bildning är skulle falla då. Svaren är bara fragment av  kunskap, det är därför jag fyller på. Det är först när man kan sätta ihop fakta som man kan börja prata om kunskap. Men folk tar det som något slags mästrande.

Rickard blir tyst, och kommer tillbaka till kvinnan som fick honom att tappa lusten.

– Det mest slående är att hon arbetar på socialtjänsten, och hon hade skapat sig en uppfattning om mig baserat på det hon hade sett på tv. Att hon har rätt att ta barn från deras föräldrar skrämmer mig. Jag gör ju faktiskt bara tv.

Men att arbeta med tv är ändå inte så bara för Rickard Olsson. Redan som barn drömde han om att bli programledare.

– Ja, haha, jag ville vara Lennart Hyland. Jag kammade ner håret med keratinvatten för att se flintskallig ut, säger han och pressar ner håret längs sidan av huvudet för att visa.

Barndomsdrömmen slog in och han blev en Hyland, men vägen dit var krokig. Efter gymnasiet arbetade Rickard som hemsamarit och kaffepaketerare innan han kom in på kulturvetarlinjen på Örebro högskola. Men studierna blev aldrig avslutade.

– Jag är en akademikerhaverist. Böckerna var så tråkiga så det svartnade för ögonen. Samtidigt hånglade folk i parkerna. Så jag gick också ut i parken och hånglade, säger han och slår ut med händerna.

Samtidigt kom han i kontakt med radion och via den hamnade han på ungdomsprogrammet Bullen i tv. Det har blivit åtskilliga timmar i rutan genom åren, men någon fast anställning har han aldrig fått. Det var ett misslyckande för Rickard Olsson som vuxit upp i en släkt där de flesta var arbetare.

– Jag trodde att jag skulle få en provanställning, visa vad jag kunde och sen få en anställning på riktigt. De sa att jag var bra, men ville inte anställa mig. Jag var ledsen i flera år.

I dag är Rickard Olsson 46 år. Han är en av de mer erfarna programledarna i svensk tv. Men det finns inga garantier för arbete.

– Att stå på tårna blir viktigare för varje år som går. Man måste vara väldigt bra för att överträffa ungdom.

Så ringer telefonen. Rickard Olsson ber om ursäkt, det är dottern. Samtal om hämtning, kompisbesök och vete­rinär klaras av. Att vara en offentlig person innebär ofta att personliga saker hamnar på löpsedlar.

Rickard har varit med om en hel del skriverier om sig själv, men ser det sällan som ett problem. Allt som är allmänmänskligt är viktigt att prata om, tycker han.

– Visst, de skrev om min skilsmässa, men gå till tingsrätten och kolla. Folk skiljer sig, det var inget unikt för just mig, säger han.

Samtidigt skapar kändisstatusen förväntningar som han inte alltid orkar infria.

– Jag har utvecklat en känslig slagruta för vad som inte är på riktigt. Det syns i ögonen på folk tycker jag.

Innan kaffet är uppdrucket och bilen tar honom hem mot Nacka räcker han fram ett visitkort – Positiv­halarapan. Varför då?

– I mitt yrke är det lätt att man får ett stort ego utan verklighetsförankring. Men positivhalarapa, det är det som är mitt jobb. Någon vevar och jag dansar, så enkelt är det egentligen. l

Utrikes födda i Sverige har drabbats hårdast. Deras löner är 2,5 procent lägre.

Anställda i bemanningsföretag, städare, fastighetsskötare och chaufförer har påverkats mest. Deras löner är drygt tre procent lägre som en följd av de öppna gränserna.

Siffrorna gäller dem som bor högst fem mil från hamnar som trafikeras av färjor från Polen och Baltikum.

Men farhågorna om omfattande social dumpning har kommit på skam. Bara tre länder öppnade sina gränser fullt ut för arbetskraft från de nya medlemsländerna i öst efter 2004 – Storbritannien, Irland och Sverige.

Arbetskraften från öst flyttade till Storbritannien och Irland – men de flesta valde bort Sverige. På fem år, mellan 2003 och 2008, ökade befolkningen från Östeuropa bara med 6 000 personer till 25 000 i södra Götaland.

Arbetskraft från Östeuropa är inget nytt, men innan EU utvidgas jobbade fyra av fem i jordbruket som säsongsanställda. Fyra år efter utvidgningen hade andelen sjunkit till knappt hälften.

I stället hade fyra andra branscher dragit till sig var tredje östeuropé i Sverige – byggbranschen, industrin, bemannings- och fastighetsbranschen samt handeln. I dessa branscher har lönerna hamnat under mest press på orter inom fem mil från färjehamnarna.

IFAU:s resultat stämmer överens med den ganska begränsade forskning som utförts i andra länder i Europa. En norsk rapport från 2011 bekräftar det som många byggnadsarbetare redan visste – att lönerna ökar mindre när byggnadsarbetare från Östeuropa konkurrerar om jobben.

Det är unga, lågutbildade män som får lägre löneökningar. Framför allt drabbas de utrikes födda. Det stämmer med tidigare forskning och är en konsekvens av segregeringen på svensk arbetsmarknad efter modellen ju lägre lön, desto fler utrikes födda.

Däremot verkar det inte som om arbetslösheten har ökat till följd av östinvandringen, även om resultaten inte är glasklara på den punkten.

Foto: IBM

En av Sveriges tyngsta arbetsgivarorganisationer har fått en ny ordförande. I går valdes Johan Ekesiöö till uppdraget.

Johan Ekesiöö, som också är styrelseordförande för IBM Sverige, har varit ledamot i Teknikföretagens styrelse sedan 2011 men nu tar han över ordförandeklubban. Han säger att uppdraget både känns intressant och utmanande.

– Det är väldigt viktigt vi att fortsätta att driva frågorna som är viktiga för att svensk industri ska behålla och förhoppningsvis också förbättra sin konkurrenskraft i världen, säger han.

Enligt Johan Ekesiöö handlar det om inte bara om avtalsfrågor och arbetsmarknadslagstiftning, utan också om utbildningsfrågor.

– Kompetensförsörjningen är oerhört viktig för framtiden. Vi måste få fler intresserade av teknikutbildningar för vi kommer att behöva fler ingenjörer i Sverige framöver.

Johan Ekesiöö har arbetat inom IBM i Sverige, Norden och USA sedan 1979, med undantag för några år i början av 2000–talet då ha drev ett eget företag i riskkapitalbranschen.

Han ersätter Mats Elfsberg som varit tillförordnad ordförande för Teknikföretagen sedan augusti förra året då den tidigare ordföranden Leif Östling flyttade till Tyskland för arbete inom Volkswagenkoncernen.

Dagen före husraset varnade en inspektör för sprickorna i Rana Plaza. De anställda uppmanades att stanna hemma. Det gjorde tack och lov de anställda på banken och i affärerna på nedre botten.

Men för de cirka 2 500 lågavlönade textilarbetarna var läget ett annat. I vanliga fall börjar de jobba klockan nio. Just denna morgon uppmanades de dock att komma tidigare till jobbet för att inte stoppas av eventuella inspektörer.

Sedan gick det som det gick. Det felkonstruerade huset rasade. Mer än 1 100 människor dog.

Det globala facket Industriall skräder inte orden.

”Nu är det blod på de billiga t-tröjorna”, sa fackbasen Jyrki Raina några dagar senare.

Han liknade husraset i Bangladesh vid mord. På de anklagades bänk sitter klädindustrin. Fabrikernas ägare och chefer och de stora modekedjorna som inte tar ansvar för underleverantörernas arbetsmiljö.

Egentligen skulle det behövas så lite. Om priset för en t-shirt för femtiolappen höjdes med 20 öre skulle det räcka för att fördubbla textilarbetarnas löner i Bangladesh. Om priset höjdes ytterligare en krona skulle de kunna jobba i en trygg arbetsmiljö, enligt beräkningar som Industriall hänvisar till.

Men konkurrensen är stenhård då modejättarna slåss om världsherraväldet. De är beredda att höja löner och förbättra villkor men säger att de inte vågar. Marginalerna är små och ingen vill dra på sig högre kostnader än sin konkurrent. Om dessutom ingen kräver att säkerhet och löner ska förbättras så händer ingenting.

Men efter husraset är det som om världen fått nog. I Bangladesh börjar vanliga människor känna skam inför de slavliknande villkoren. Regeringar och internationella organisationer kräver förändringar – och vem vill förresten bära kläder som är tillverkade under slavliknande förhållanden?

Lite yrvaket verkar nu regeringen inse att det inte längre går att sitta still. Lite oväntat verkar den se facket, som tidigare betraktats med djup misstro, som en del av lösningen. I måndags meddelade regeringen att de anställda på landets fabriker i framtiden inte längre behöver tillstånd från arbetsgivaren för att bilda fackföreningar. Än så länge är det bara ett utspel men det kan få stor betydelse.

Om detta genomförs kan det vara början på en resa där skillnaden mellan billiga arbetare och dyrare tjänstemän utjämnas.

Varslet gäller dels en blockad mot övertid, nyanställningar och inhyrning av personal för alla företag på avtalsområdet och dels en strejk för utvalda yrkesgrupper på fem företag. Strejken berör ungefär 50 anställda.

– Vi har tvingats att varsla för att Pacta inte velat teckna motsvarande avtal som vi gjort med våra största motparter, säger Magnus Pettersson, Fastighets andre förbundsordförande.

Han säger att det är främst är lönerna som är problemet. Pacta vill att Fastighets ska gå med på samma villkor som finns i Kommunals avtal med Sveriges Kommuner och landsting, men det är inte aktuellt, enligt Magnus Pettersson.

– Det innebär 1 700 kronor på 37 månader och vi kräver 1 700 kronor på 36 månader. Dessutom saknar avtalet individgaranti och det är oerhört viktigt för våra medlemmar.

Fastighets kräver att alla anställda ska garanteras minst 50 procent av löneökningen som avtalet ger och att resten kan fördelas i lokala förhandlingar.

För facket är det också en fråga om konkurrensneutralitet. Många kommunala fastighetsbolag går på förbundets största avtal, Fastigoavtalet, och de har redan tecknat avtal. Då borde Pacta göra upp på samma nivå, enligt Magnus Petterson.

– Vi kan inte acceptera att våra medlemmar på det här avtalsområdet får sämre villkor än deras kollegor med samma jobb på andra avtalsområden.

Medlingsinstitutet ska nu utse medlare i konflikten. Om de inte lyckas ena parterna träder konfliktåtgärderna i kraft den 28 maj klockan 06:00.