”Jag vill gärna fungera som ett datavirus”

Motröst I Frankrike har främlingsfientliga Nationella Fronten vuxit till ett av landets största partier och den familjekonservativa rörelsen La Manif pour tous mobiliserar tusentals i landsomfattande demonstrationer. Parallellt växer en motrörelse som har fått en röst i Christine and the Queens – en artist med queer som ledord.

Rörelsen La Manif pour tous samlade i februari minst 100 000 demonstranter mot ”familjefobi” och ”genusteori” i Paris och Lyon. I september ordnades nya demonstrationer. Rörelsen startade 2012 som en protest mot lagförslaget om att tillåta samkönade äktenskap. Men sedan lagen genomfördes har den delvis skiftat fokus.

– Jag är en del av queerkulturen och jag är bisexuell, så självklart gör det mig illamående, säger Christine, eller Héloïse Letissier som hon egentligen heter, om La Manif pour tous när vi sitter i en loge på Södra teatern i Stockholm.

I juni släppte soloprojektet Christine and the Queens sitt debutalbum, Chaleur humaine – en mix av pop, electronica och fransk chanson som har hyllats av kritiker och jämförts med bland annat svenska Lykke Li. Héloïse Letissiers artistnamn är en hyllning till några dragqueens som hon mötte när hon bodde i London under en period. Hon betonar själv att hon kan känna sig omväxlande som man, pojke, kvinna och flicka. Med anledning av de hätska tongångarna mot alla former av normbrytande relationer har hon i Frankrike fått många frågor om genus och kön.

– Om jag kan bidra till debatten genom att avdramatisera de här frågorna så gör jag gärna det, säger hon.

Några timmar senare står hon på Kägelbanans scen i en guldglänsande kostym. Tillsammans med sina två manliga dansare levererar hon kantiga streetdans-inspirerade rörelser och skämt med självdistans på prydlig brittisk engelska.

Många av låtarna har tydligt köns­överskridande tema, som ”Half la­dies” som är en hyllning till alla kvinnor som inte lever upp till kvinnoidealet. Men hon spelar också ”Saint Claude”, som blivit en hit i Frankrike. Låten fångar kärleken till de utstötta och i den uppmärksammade videon gör Christine en personlig koreografi mot en helt röd fond, inspirerad bland annat av idolen Michael Jackson och modern dans.

Trots att Christine and the Queens har ett tydligt könsöverskridande tema har hon tagits emot med öppna armar av en bred, fransk publik. Hon tror att det beror på att hon har en ganska ”soft” framtoning; hon klär sig i kostymer, men avviker inte så mycket från ett traditionellt feminint utseende i övrigt. Samtidigt säger hon att medvetenheten om genusfrågor är låg i Frankrike, vilket ofta kan leda till att hon måste rättfärdiga sig själv. Förståelsen är större när hon gör intervjuer utomlands.

– Jag vill gärna fungera som ett datavirus. Alltså, först lyckas jag få folk att gilla mig, och sedan attackerar jag! säger hon och skrattar.

Hon tycker att det är fantastiskt att kunna vara en lättillgänglig popartist, men samtidigt kanske få någon att gå och sjunga på låtrader som ”om jag inte vill vara en stor flicka, så är jag en liten pojke”.

Otäcka krafter har följt i den familje­konservativa rörelsens kölvatten i Frankrike: Organisationer har larmat om ökad homofobi och fler hatbrott mot hbtq-personer. Hätska antisemitiska och rasistiska angrepp har förekommit, inte minst mot den svarta justitieministern Christiane Toubira som var ansvarig för den nya äktenskapslagen.

– Det pågår en bredare våg av intolerans, säger Héloïse Letissier, som själv har transsexuella vänner som ofta utsätts för våld och påhopp.

Hon är pessimistisk över läget i hemlandet. Ekonomin står still och arbetslösheten är hög. Många känner sig politiskt vilsna och regeringen står handfallen inför en högerextrem våg. Även de som tidigare har röstat på Socialistpartiet går över till Nationella Fronten, vilket hon tror beror på att partiet inte längre riktigt är vänster. Jakten på enkla svar ligger troligen också bakom försäljningssuccén för en nyligen utkommen bok, Det franska självmordet. Författaren Erik Zemmour är debattör på högerkanten – ”en hemsk typ” enligt Letissier – och argumenterar i boken för att Frankrike har förlorat sin själ sedan 40 år tillbaka. Det beror, menar han, på att landet håller på att ”feminiseras” och på en alltför stor invandring.

– Man känner att det här är en rörelse som håller på att växa sig stark, säger Héloïse Letissier.

Hon säger också att medier bär ett ansvar för att ha legitimerat de här krafterna, genom att bjuda in företrädare till exempelvis tv-debatter.

– Man har i alltför hög grad lämnat plats åt intoleranta röster, eftersom man vet att det kommer att bli bråk, och det lockar publik.

Héloïse Letissiers ifrågasättande av könsroller började tidigt; i skolan var hon ofta irriterad på grund av normer bland de jämnåriga kamraterna, som hur pojkar kunde bete sig i grupp mot flickor. Hon började spela fotboll, bara för att visa att hon inte tänkte acceptera den könsroll hon tilldelats.

– Jag insåg tidigt att det ofta var en nackdel att vara flicka, säger hon.

I den egna familjen som hon beskriver som ”excentrisk” var miljön tillåtande, och först som vuxen drabbades hon av sexism på ett så uppen­bart sätt att det blev en chock. Hon hade börjat på en teaterskola, men konfronterades med manliga lärare som vägrade att låta henne regissera en pjäs i likhet med sina manliga klasskamrater – det hette att hon var tvungen att lära sig skådespeleri först. När hon inte böjde sig för reglerna stängdes hon av från skolan. Händelsen fick en avgörande betydelse, eftersom hon började söka ett uttryck där hon kunde vara så oberoende av andra som möjligt.

– Visst är det bittert att tänka på den perioden, men samtidigt tror jag inte att saker händer av en slump. Det ledde till att jag hittade musiken, ett uttryckssätt som jag tycker väldigt mycket om.

Elsa Persson