I tisdags presenterade LO-ekonomerna sin årliga rapport Ekonomiska utsikter hösten 2014, en prognos över svensk ekonomi som visar på en något dystrare utveckling de kommande två åren än vad både regeringen och Riksbanken förutspår.

För att vända riktning föreslås i rapporten bland annat att regeringen bör satsa på att bygga fler och mer vägar, järnvägar och bostäder, ja att satsa sig ur detta ganska dåliga utgångsläge helt enkelt. Framförallt för att det skapar jobb – inte bara för vägarbetare, järnvägare, byggarbetare, målare och snickare, utan för alla de jobb inom service och omsorg som också kommer av att ett land har en bra och välfungerande infrastruktur.

Men jag tänker att det är lite mer än så, att det också handlar om att ta ansvar för landet som vi tillsammans förvaltar.

För om man kan lita på att tågen går i tid, att godset kommer fram med sjöfarten och att vägarna håller, och om man vet att det kommer att finnas någonstans att bo till ett rimligt pris där man vill plugga och jobba – ja, då vet man att landet i grunden fungerar och att vi tillsammans tar ansvar för framtiden.

Och handen på hjärtat, känner vi den tilliten i dag, eller har vi alla hört och varit med om alldeles för många exempel på motsatsen?

Tänker på den ensamstående pappan som förebrår sig själv när han förstår att dottern kommer att tacka nej till att plugga vidare eftersom det inte finns en chans i himlen för någon som saknar sparade pengar att hitta en bostad där skolorna finns.

Eller killen med sms-anställning som med en klump i magen kastar sig iväg så fort arbetsgivaren ringt för att vara helt säker på att hinna i tid, för om han blir försenad en enda gång – en enda gång – så ringer de kanske aldrig mer.

Känner de tillit? Eller är det ens meningen att de ska det?

Ibland tänker jag att den stora förskjutningen ligger i att det liksom blivit en privat fråga för individen i stället för något vi tillsammans har möjlighet att påverka.

Om jag inte har råd att bo där jobben finns – ja då är det nog mitt fel, för jag borde haft typ en årslön på banken. Att jag inte kan behålla jobbet i grannstaden på grund av tågförseningar – ja det är säkert mitt fel, jag borde kanske ha kunnat planera bättre.

Absolut ska vi minska arbetslösheten, det är självklart etta på listan, där är vi helt överens. Men det handlar inte bara om att blåsa på i största allmänhet.

Att investera i infrastruktur och bostäder är ju faktiskt klokt på alla upptänkliga sätt – det skapar jobb, främjar exporten och tillväxten men det ger också hopp om en framtid där det gemensamma är lika viktigt som det egna.

En framtid där vi litar på att grundläggande funktioner vi tillsammans betalar för också finns där när vi behöver dem.

Så om vi kan skapa nya jobb med kloka investeringar i svensk infrastruktur och på köpet kan rusta upp miljonprogrammen, underhålla järnvägen och få trafiksäkrare vägar så går vi väl dubbelt plus, tänker jag?

Så visst borde det vara en klok idé att satsa sig ur ett dåligt ingångsläge, det visste redan de gamla grekerna.

När Perikles blev ledare för det demokratiska partiet runt år 450 f Kr hotades Aten av stor arbetslöshet vilket gjorde att han beslutade sig för att sätta fart på ekonomin genom ett gigantiskt byggprogram.

Enligt den grekiske historikern Plutarchos förklarade Perikles för den lagstiftande folkförsamlingen i Aten att ”Välståndet kommer att sprida sig till alla medborgare, oavsett ålder eller yrke”.

Visserligen satsade Perikles främst på storstilade tempel, men om de haft järnväg i det antika Grekland är jag ganska säker på att han velat att tågen gick i tid han med.