Sverigedemokraterna, som intar en antiliberal högerposition, ogillar de borgerliga, men hatar arbetarrörelsen. För facket finns därför tredubbla intressen av att motverka SD, skriver Mats Wingborg.

Sverigedemokraternas framgångar i valet har gett rasister en tribun, men framgången är också ett specifikt hot mot arbetarrörelsen. SD ogillar de borgerliga, men hatar arbetarrörelsen. Under förra mandatperioden röstade SD med den borgerliga regeringen i fler än åtta av tio blockskiljande omröstningar. Analyser av SD:s utspel visar också att partiet ägnar mest utrymme åt att kritisera Socialdemokraterna, även när de borgerliga satt vid makten.

På uppdrag av Katalys har jag skrivit en analys av SD:s valresultat. Det finns inte en utan många förklaringar till uppgången. Några av de viktiga är följande:

1) Skiljelinjen mellan höger och vänster var inte tillräckligt tydlig i valrörelsen och är generellt otydlig i politiken. Forskning pekar på att en grumlig vänster-högerskala förklarar flertalet högerradikala partiers framgång. Otydliga vänster-högerkonflikter ger utrymme åt partier som företräder tydliga SD-frågor såsom en exkluderande nationalism och brottsbekämpning.

2) Väljare i Sverige har blivit mer positiva till en generös migrationspolitik, men SD har blivit bättre på att mobilisera de väljare som är kritiska till den nuvarande migrationspolitiken. Ett skäl kan vara att SD blivit något mer rumsrent. Det i sin tur kan vara en effekt av att SD kom in i riksdagen 2010.

3) SD:s väljare har en stark misstro till det politiska etablissemanget. Tidigare röstade många som misstrodde etablissemanget på Moderaterna. Många av dessa har gått över till SD.

4) SD är ett antiliberalt högerparti. Inom borgerligheten har dock partierna tävlat om att vara mest nyliberala, möjligen med undantag för KD. Personer som hyser nationalistiska och socialkonservativa föreställningar har inte känt sig hemma. En del av dessa har sökt sig till SD.

5) SD har spelat på spänningen mellan periferi och centrum. Partiet har gått fram särskilt mycket i små kommuner med sviktande befolkningsunderlag och med neddragen service. SD fick också betydligt fler röster i riksdagsvalet än i kommunalvalen. Spänningen mot centrum riktar sig mot makten i Stockholm och inte lika mycket mot den lokala politiken.

För facket finns tredubbla intressen av att motverka SD. Det handlar om att stoppa rasismen, att avvärja politiska attacker mot arbetarrörelsen och att förhindra att SD vinner sympatier inom arbetarklassen.

För arbetarrörelsen kräver det en komplex strategi. Å ena sidan bör arbetarrörelsen delta i en samlad front med demokratiska partier och organisationer mot SD. I denna front bör arbetarrörelsen samarbeta med antirasistiska och feministiska organisationer. Å andra sidan måste arbetarrörelsen kritisera SD för att vara ett antiliberalt och radikalt högerparti. SD beskriver sig själva som att det befinner sig i mitten av politiken. Det är inte sant. SD riktar främst sin udd mot arbetarrörelsen – och mot LO och S i synnerhet.

En kritik av SD:s högerposition i politiken blottlägger en av SD:s svaga punkter. En sådan kritik bidrar också till att fästa blicken på vänster-högerskalan i politiken. Det i sig bidrar till att försvaga SD. Ett skäl till att många tvekar inför det här perspektivet är just att nyliberalismen så länge dominerat högerpositionen i svensk politik. Många har glömt bort att det finns en annan högerposition, den auktoritära och nationalistiska, som gärna ser en stat men som alltid står på överhetens sida.

Mats Wingborgmatswingborg

författare till Katalys rapport Förklaringar till Sverigedemokraternas framgång och strategiska slutsatser för arbetarrörelsen