Mike Leigh med sin Bronshäst. Foto: Janerik Henriksson

Intervju I helgen mottog Mike Leigh hederspriset Bronshästen på Stockholm Film Festival. Men den brittiske regissören, känd för sina ofta socialrealistiska långfilmer, har inga planer på att sätta punkt för karriären med sin aktuella film Mr Turner.
– Jag är bara 71 år och fort­farande ung, säger han till Arbetet.

Han ser ut som en Leif G W Persson i storlek medium där han sitter nedsjunken i en fåtölj på ett hotellrum med dämpad belysning i centrala Stockholm. Flanellskjorta, marinblå cardigan och med en bågformad mun inramad av ett vitt jultomteskägg. Över en pappmugg te med en citronskiva i iakttar han en med intresserade ögon, trots att dagen har varit full av intervjuer.

– Jag har precis tagit en power nap, förklarar han.

Mike Leigh växte upp i efterkrigstidens Manchester. En arbetarstad i nordvästra England, känd för sina textil- och kolindustrier. Det var också där som kvinnokampsrörelsen Suffragetterna bildades och de första kapitlen i Det kommunistiska manifestet skrevs av Karl Marx och Friedrich Engels på stadens offentliga bibliotek. På senare år är Manchester mest förknippat med sina två topplag i fotboll och för att ha varit grogrund för ravescenen och hemstad för popgrupper som Joy Division, Stone Roses och Oasis. Kort sagt: en arbetarstad genomsyrad av pop och politik.

Men för en ung Mike Leigh lockade London tidigt. Som 17-åring flyttade han till den engelska huvudstaden för att studera drama. Redan efter två dagar i sin nya hemstad konfronterades han med Ingmar Bergman.

– Jag hade aldrig sett en icke-engelsk­språkig film i hela mitt liv fram till dess. Men så fick jag se Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet. Föreställ dig att se Det sjunde inseglet när du aldrig har sett en enda film som inte varit på engelska tidigare!

Hur var det?

– Det var traumatiskt. Fantastiskt. Senare upptäckte jag Roy Anderssons strålande filmmakande. Jag ska träffa honom i dag och är riktigt exalterad, vi ska besöka hans studio. Jag såg hans senaste film i Toronto och den var strålande, underbar, säger Mike Leigh upplivat.

Den egna filmkarriären – som nu belönats med en Bronshäst av Stock­holm Film Festival för lång och gedigen tjänst – sträcker sig över fyra decennier. Förutom flera tv-filmer om arbe­tarklassen för det brittiska public service-bolaget BBC har han gjort en rad långfilmer, varav flera har Oscar-nominerats. Filmerna utspelar sig ofta i London och skildrar så kallade vanliga människors liv. Men nu är han aktuell med en film som sticker ut ur katalogen. På juldagen har Mr Turner Sverigepremiär. Det är ett biografiskt kostymdrama om den brittiske nationalkonstnären J M W Turner (1775-1851) som kallas ”ljusets konstnär”.

Turner slog igenom tidigt och hyllades som en av landets största konstnärer långt före sin död. Hans olje- och akva­rellmålningar är kända för att de på ett suggestivt sätt förmår fånga ljusets och naturens många stämningar och nyanser. Mr Turner inleds med en scen där Turner tecknar en glödande orange soluppgång i ett pastoralt holländskt landskap. Det är så vackert att man baxnar. Ljuset har en av huvudrollerna i filmen, förklarar Mike Leigh:

– Ljuset är väldigt viktigt eftersom det är vad hans arbete handlar om. Det skulle vara bisarrt att göra en film om Turner som inte var visuellt adekvat. Jag ville använda Turners färgpalett för att visa hans atmosfär och syn på världen. Filmens fotograf (Dick Pope) ska ha det mesta av berömmet, han är en briljant konstnär som har fotat alla mina filmer sedan 1990. Men vi hade också fenomenal tur med vädret när vi filmade.

Började du också nästan tro att ”Solen är Gud”, som påstås ha varit Turners sista ord i livet?

– Jag är ateist, men ja exakt, det fick en att fundera, säger Mike Leigh.

Turner hann under sitt 75-åriga liv måla mer än 30 000 tavlor. På ålderns höst erbjöds han en förmögenhet av en burgen affärsman för samlingen. Men konstnären insisterade på att den skulle skänkas till ett offentligt museum så att allmänheten fick ta del av den. I dag härbärgerar Tate Britain konstsamlingen, och just nu visar museet en utställning med Turners senare verk, från 1835 och fram till hans död.

– Vi har gjort research till filmen under en massa år och tittat på hans tavlor och utgått från bland annat Turners gamla färgkartor som Tate Britain har i sina arkiv, berättar Mike Leigh.

Varför ville du göra en långfilm om Turner?

– Först och främst: Det fanns ingen film om Turner. Jag kände att det var en film som väntade på att bli gjord. Jag upptäckte honom när jag läste konst på 1960-talet, men visste väldigt lite om honom som person. På 1990-talet läste jag mer om honom och blev fascinerad. Han är väldigt motsägelsefull som person: excentrisk, komplicerad och passionerad, samtidigt som hans arbete är väldigt sublimt och episkt. Jag tänkte att det skulle vara en intressant filmkaraktär.

I filmen spelas Turner av skådespelaren Timothy Spall, som tidigare bland annat gjort en oförglömlig roll i Mike Leighs Hemligheter & lögner. Spall förkroppsligar Turners dubbelbottnade natur: den groteska eremiten som lever med sin far och kommunicerar med något slags grymtningar förenat med konstnärlig hyperkänslighet och ett, förvisso selektivt, patos (han var inte en engagerad far, milt uttryckt). På filmfestivalen i Cannes fick Spall pris för bästa manliga huvudroll, nu omges han av Oscarsrykten.

– Det är inget man kan förvänta sig. Händer det så händer det. Oscar handlar om Hollywood, vi är inte någon del av det utan tillhör ”world cinema”, säger Mike Leigh som blivit Oscarsnominerad sju gånger hittills.

Många filmregissörer i din generation fortsätter att göra filmer, som Woody Allen, Martin Scorsese, Roy Andersson … Hur ser du själv på pensioneringen?

– Alla vill väl göra det någon gång. Men när jag har funderat på att pensionera mig så har jag tänkt att jag vill skriva och måla, och då har jag kommit på mig själv med att tänka att jag lika gärna kan fortsätta göra film. Än så länge är jag bara 71, jag är fortfarande ung, säger han och plirar med ögonen.

 

Mr Turner har premiär i jul

mr-turner

Mike Leighs film om landskapsmålaren Joseph Mallord William Turner kommer upp på biograferna den 25 december. Huvudrollen spelas av Timothy Spall, en återkommande skådespelare i Leighs filmer.

Inför det kan man titta på Turners måleri på webben, till exempel här

Fakta om Mike Leigh

Född 1943 i Salford, Manchester. Regissör och författare av teaterpjäser, tv-manus och filmer. Har nominerats sju gånger till en Oscar och fått fyra Baftapriser. Fick regipriset i Cannes för Naken och Guldpalmen för Hemligheter och lögner samt Guldlejonet i Venedig för Vera Drake.

[caption id="attachment_98797" align="alignnone" width="390"]Vera Drake Vera Drake[/caption]

Filmografi i urval: Dystra stunder (som var långfilmsdebuten 1971), Naken (1993), Hemligheter och lögner (1996), Flickor i karriären (1997), Topsy-Turvy (1999), Allt eller inget (2002), Vera Drake (2004), Happy-Go-Lucky (2008), Medan åren går (2010).

[caption id="attachment_98798" align="alignnone" width="390"]Allt eller inget Allt eller inget[/caption]

Mike Leigh om ... att ständigt bli jämförd med kollegan och landsmannen Ken Loach: ”Jag har blivit haffad i Londons tunnelbana av människor som sagt att de älskar min film om spanska inbördeskriget. Då tvingas jag säga att tyvärr, du misstar mig för Ken Loach. Det händer hela tiden! Jag är inte irriterad över det, snarare smickrad eftersom jag tycker att han gör väldigt bra filmer – och jag tror han känner detsamma. Vi vet att vi är två olika filmmakare, och gör olika typer av politiska filmer. Han är mer uppenbar, skulle jag föreslå.”