Martin Klepke webbledartopp

Gång på gång hör vi det borgerliga mantrat:

Sänk de lägsta lönerna så sjunker arbetslösheten.

I verkligheten är det dock förtvivlat svårt att hitta fakta som styrker detta påstående.

Den senaste i raden att studera frågan är Konjunkturinstitutet (KI) som i sin nya årsrapport helt fokuserar på ämnet lägstalöner.
Och för att göra en lång rapport kort konstaterar KI:s chef Mats Dillén att effekterna av lägre lägstalöner är marginella.

Ser vi oss runt i världen, det som i rapporter brukar kallas att göra ”empiriska studier”, finner vi en stor mängd länder där förhållandet i stället är det motsatta. I dessa länder råder en mycket stor lönespridning och en kraftigt utbredd låglönemarknad. Men samtidigt har länderna en högre arbetslöshet än Sverige.

Motståndarna till rimliga löner menar dock att förutsättningarna är annorlunda i Sverige efter att vår arbetsmarknad blivit alltmer tudelad.

I ena änden finns en stor mängd högkvalificerade jobb och i andra änden en stor mängd lågkvalificerade.

Och för att få in de lågutbildade i de lågkvalificerade jobben måste vi sänka deras löner.

Förutom att det här resonemanget speglar en minst sagt tvivelaktig människosyn är det betecknande att borgerliga politiker hellre sänker de lågutbildades löner än ger dem en adekvat utbildning.

Till skillnad mot tesen om löne­sänkningar är det ju klarlagt att satsningar på utbildning och anställningsstöd är verksamma medel mot arbetslösheten.

Mer intressant är dock tesen att lågt betalda jobb kan fungera som en inkörsport till arbetsmarknaden.

Här skulle, enligt välkänd borgerlig retorik, fler låglönejobb göra att unga och grupper långt från arbetsmarknaden skulle få ett första lågbetalt jobb, och därefter gå vidare till mer välbetalda jobb.

Konjunkturinstitutets rapport har studerat även denna tes. I en undersökning över ett antal stora svenska arbetsgivare har KI hämtat data över de anställda som 2008 tillhörde den tiondel med allra lägst löner.

Efter fem år, år 2013, hade omkring en tredjedel stigit i lön till den näst lägst avlönade gruppen eller till ännu högre avlönade anställningar.

Men för närmare hälften av dem som 2008 hade lägst löner hade anställningen i stället upphört helt och de återfinns inte längre som anställda i något av de företag som studeras.

Bilden av låglönejobb som tillfälliga anställningar bekräftas alltså i betydligt högre grad av KI:s undersökning än bilden av låglönejobb som en språngbräda in på arbetsmarknaden.

Bilden av tillfälliga påhugg bekräftas än mer av det faktum att närmare 40 procent av alla lågavlönade försvann från sin anställning redan under det första året.

Ett stort problem, som KI också slår fast, är i stället att matchningen inte fungerar mellan de arbetslösa och de jobb som finns.

Enligt KI finns många orsaker till detta, allt från att ingen sökande har rätt utbildning till geografiska hinder för anställning.

För att verkligen minska arbetslösheten måste vi därför bort från det borgerliga mantrat om lägre lägstalöner och se till de verkliga problemen. Det råder i dag en omfattande bostadsbrist i våra främsta tillväxtområden. Vi har ett skolsystem som haltar betänkligt, och en arbetsmarknadsutbildning som monterats ned.

För en regering som månar om att få ned arbetslösheten är det här utmaningarna finns, inte att till varje pris sänka lönerna för de redan sämst avlönade.

Ytterst handlar det också om vilket samhälle vi vill leva i. Vill vi ha ett samhälle med stora löneskillnader och en utbredd låglönemarknad? Eller vill vi ha ett samhälle där alla ska kunna leva på sin lön?

Synen på våra medmänniskor avgör vilken väg vi ska gå.