Etniskt diskriminerad får sällan rätt i AD

Etnisk diskriminering på jobbet ligger bakom flest anmälningar till DO. Men endast ett fall har lett till fällande dom i Arbetsdomstolen. Domstolen normaliserar rasism och arbetsgivare kan enkelt ­komma undan, anser Eva Schömer, professor i rättsvetenskap.

Trots att lagen som förbjuder diskriminering har funnits sedan början av 1990-talet har endast en arbetsgivare fällts i Arbetsdomstolen (AD).

Eva Schömer, professor i rättsvetenskap vid Linnéuniversitetet och docent i rättssociologi vid Lunds universitet, har gått igenom antalet domar om etnisk diskriminering och också hur domstolen argumenterar i dessa domar.

Två av de närmare 40 fallen kallar hon för ”rasistdomarna”.

Den ena, som kom 2012, rör en svetsare född i Nigeria men bosatt här sedan många år. Enligt honom själv berättar han för arbetsledningen vid flera tillfällen att kolleger kallar honom Mogadishu och Koko Stupid. En annan arbetsledare säger bland annat att ”you look like a slow-motion movie” vilket svetsaren spelar in.

– Här har vi rent rasistiska uttalanden som en förman nekar att han hört. Förmannens ord ifrågasätts överhuvudtaget inte i domstolen. I stället tas de som intäkt för att svetsaren inte är trovärdig eller till och med ljuger, säger Eva Schömer.

Den andra ”rasistdomen” från 2009 handlar om en fritidsledare på ett gruppboende för vuxna med autism. Han är född i Gambia, och har vid tillfället bott i Sverige i över 20 år. På jobbet kallas han för afrikanen, big black bastard, blackey och svartskalle. Eftersom han är så bra med de boende anklagas han av chefen för att använda voodoo.

– Domstolen tror sig vara ofärgad av värderingar. Men hudfärgen är en markör. Vita arbetsledare liknar mer det domstolen själv är van vid att höra och se och därmed tror domstolen hellre på en vit förman än en svart arbetstagare, säger Eva Schömer.

Ingen arbetsgivare fälls i dessa två fall. AD hänvisar till att det finns olika jargonger på arbetsplatserna. Och att ord står mot ord. Men väljer att gå på arbetsgivarens linje eftersom han i svetsarens fall ”enligt domstolens mening gjort ett trovärdigt intryck”.

Domarna är enhälliga, det vill säga även de två domarna från den fackliga världen håller med.

– Jag kan inte kommentera bevisvärderingen i enskilda mål. Men det är arbetstagaren som ska bevisa att den diskriminerande handlingen skett, säger Cathrine Lilja Hansson, chef och domare i AD.

Här finns en konflikt. Enligt Eva Schömer och flera andra kritiker råder så kallad omvänd bevisbörda. Vilket innebär att det räcker för den utsatta att lägga fram fakta som tyder på diskriminering. Och sedan är det arbetsgivaren som ska motbevisa att så inte skett. Vid  ”vanlig” bevisbörda är det ju upp till den utsatta att bevisa att något faktiskt hänt.

Men AD tolkar lagen annorlunda, att det alltså är arbetstagaren som ska stå för bevisen. Vilket många jurister anser ligga bakom det nästintill obefintliga antalet fällande domar om diskriminering.

– AD håller fast vid att det ska finnas ett diskriminerande syfte. Men lagen är inte uppbyggd så, säger Dan Holke, chefsjurist på LO-TCO Rättsskydd.

– Det är nästan hopplöst att visa ett elakt syfte. Och en chef har ett ganska starkt intresse av att beskriva en situation som att det inte handlar om diskriminering. Men på något sätt uppfattar AD arbetsledare som fristående vittnen.

Eva Schömer säger att det blir omöjligt att få en fällande dom när diskrimineringsmålen landar i att ord står mot ord.

– Det går inte säga att samtliga mål är felstämda eller inte kan bifallas. AD brister i kompetens och förståelse för diskriminerades utsatta position. Det handlar om kunskap. Många jurister har varken intresse för eller kunskap om vad diskriminering innebär.

Domen mot svetsaren kom 2012. Sedan dess har etnisk diskriminering inte prövats i AD. Och trots att etnisk diskriminering i arbetslivet är den vanligaste anmälan till DO är inget sådant fall på väg till domstol nu.

Läs också:

• • Street law: Bakgrunden spelar roll
• • Förlorade i AD: ”Domen förstörde mig”