Till det yttre har det svenska regeringsskiftet och den arabiska våren inte mycket gemensamt.
Ändå finns klara beröringspunkter, nämligen hur viktigt det är att ha kvar ett sammanhållet samhälle med små klassklyftor när ekonomin utvecklas.
Den arabiska våren startade 2011 när den unge tunisiske gatuförsäljaren Mohammed Bouazizi brände sig till döds i protest mot hur han behandlats av de lokala myndigheterna.
En del analyser förklarar handlingen och de följande upproren med korruption, bristande mänskliga rättigheter och odemokratiska statssystem. Men en viktig orsak som sällan nämnts är de snabbt ökade klasskillnaderna i både Tunisien och Egypten.
Många kunde känna igen sig i den fattige Bouazizis situation.
På bara två år i början av 2000-talet ökade inkomstspridningen i det allt rikare Egypten med hela 25 procent!
I det ännu rikare Tunisien hade missväxt ett par år före den arabiska våren orsakat hungerkravaller som slagits ned mycket brutalt.
Det är här som parallellerna kan dras till Sverige av i dag.
I det välmående Sverige där medel- och höginkomsttagare har fått ökade inkomster genom kraftiga skattesänkningar har andra grupper i samhället tvingats till lågbetalda fas 3-jobb. Förnedrande sms-anställningar och tillfälliga påhopp har blivit legio.
Rädda Barnens rapport om en ökad relativ barnfattigdom är mycket tydlig. Barn i ekonomiskt utsatta hushåll halkar efter alltmer. Klasskillnaderna ökar.
I ett uppmärksammat avsnitt av Uppdrag Granskning avfärdades för något år sedan all svensk barnfattigdom med argumentet att inte ens de fattigaste barnen i Sverige går barfota i snön. Och deras föräldrar har ibland till och med råd att ha husdjur.
Liknande argument har vi hört från de borgerliga ekonomer som skapat den ideologiska grund som alliansens politik baserats på. De menar att bara samhället kastar åt de fattigaste en köttbit då och då så bör ingen klaga.
Här finns den ideologiska basen för alliansens skattesänkningar och miljardbidrag till företag. Tanken är att ekonomisk press på de arbetslösa kombinerat med sänkt krogmoms och sänkt arbetsgivaravgift till företagen, och rut-bidrag och sänkta skatter för höginkomsttagare, ska få de allt rikare ägarna av produktionsmedlen att skapa fler låginkomstjobb.
Men vikten av ett sammanhållet samhälle får inte underskattas. När alla varje dag sliter för att försörja sig baseras deras frustration på situationen här och nu, inte på att barn på andra håll har det ännu värre och inte heller på jämförelsen att de fattigaste svenskarna i dag har det bättre än fattigsvenskarna under hungeråren på 1870-talet.
Den här insikten är inte ny inom Socialdemokratin. Den hånade ramsan ”Alla ska med” har en betydelse som går långt utöver allmän solidaritet och rättvisa.
Socialdemokraterna som folkrörelse har aldrig strävat efter allmosor, de kämpar för rättvisa utifrån allas arbetsinsatser och därigenom för ett stabilt samhälle utan spänningar.
Då måste begrepp som fördelningspolitik och klassamhälle oundvikligen lyftas in i debatten.
Missgrepp runt fördelningspolitik och klasser utgjorde basen för folkupproren i arabländerna. Här fanns stater som blivit rikare men som saknade intresse av att fördela tillväxten rättvist.
Det är en grannlaga uppgift att åter baxa in kampen mot klassamhället med en svag minoritetsregering. Men Stefan Löfven och Magdalena Andersson måste vara tydliga: kasta ut överskottsmål och meningslösa miljardbidrag.
Fokusera på sysselsättning, allmän utbildning och rimliga livsvillkor till alla. Först med en regering som inser vikten av att hålla nere klassklyftorna kan vi skapa ett samhälle där alla är delaktiga.
