Var fjärde person i åldern 16–64 år har varit arbetslös den senaste femårsperioden, visar en ny LO-rapport.

”Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet”, sa Fredrik Reinfeldt till TT i maj 2012. ”Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet”.

Men den bilden stämmer inte, hävdar LO-ekonomen Thomas Carlén. Normalt beskrivs arbetslösheten med en ögonblicksbild: antalet arbetslösa vid en viss tidpunkt. När Thomas Carlén sträcker ut tidsperspektivet till de senaste fem åren visar det sig att 23,7 procent i arbetsför ålder har varit arbetslös åtminstone någon gång. Det motsvarar drygt 1,4 miljoner personer: 729 000 män och 694 000 kvinnor.

Unga och utlandsfödda har förvisso mer erfarenhet av arbetslöshet (i den senare gruppen har 35 procent varit arbetslösa den senaste femårsperioden). I yngre åldrar, 25–44 år, har dessutom fler kvinnor än män varit arbetslösa. Kvinnor får oftare visstids- och deltidsjobb, med återkommande risker för arbetslöshet.

Men arbetslösheten sträcker sig långt utanför de grupperna. Under 2013 registrerades nästan en miljon personer (980 000) hos Arbetsförmedlingen som arbetslösa, deltagare i program eller för subventionerade anställningar. Och betydligt fler än de som faktiskt blir arbetslösa upplever risken att bli det, med tillhörande oro för dålig ekonomi – och rädsla för att byta jobb.

Ett så brett samhällsproblem kräver en bra arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla, och en arbetsmarknadspolitik för många olika behov, enligt rapporten. I stället har a-kassan urholkats och stödet för omställning minskat. På 1980-talet satsade Sverige två procent av BNP på arbetsmarknadspolitik, i dag en procent. Tyngdpunkten har förskjutits från utbildning till coachning och jobbsökande.

Bakom politiken finns synsättet att människor behöver starkare ekonomiska drivkrafter för att arbeta. Det är inte rimligt, enligt Thomas Carlén. Det har tvärtom fört oss längre bort från full sysselsättning.