– Tänk vad fantastiska italienarna är när de räddar livet på flyktingarna med en sådan ömhet att man blir rörd. De borde ha fått fredspriset, sa mamma till mig häromdagen.
Hennes perspektiv, från den svenska tevesoffan, är i och för sig helt riktigt, för de som räddar liv i Medelhavet gör det verkligen med passion. De gråter när de tvingas dra upp döda människor och gläds när de lyckas rädda några barn till.
De är visserligen inte ensamma i Italien om att vilja rädda och hjälpa flyktingar, men de tillhör en relativt liten grupp. De allra flesta italienare skulle helst inte se en enda invandrare i landet. Åtminstone inte från fattiga länder.
När seriösa dagstidningen Corriere della Sera visade en dokuserie på webben om en kommendant på ett militärfartyg som räddade flyktingar, var kommentarerna så hemska att det vände sig i magen på mig. Riktigt så vågar inte gemene man uttala sig öppet, men det är helt okej att säga att Italien inte har råd att ta emot flyktingar.
– Jovisst förstår jag att de flyr från alla sorters elände, men här finns ingen framtid för dem. Vi måste först och främst tänka på våra egna barn, sa en pappa i yngste sonens klass häromdagen och ingen annan förälder protesterade.
Den populistiske ledaren Beppe Grillo, vars parti stadigt växer, visade på sin blogg en äldre kvinna som letade mat i soporna med rubriken ”så här blir det om vi låter flyktingarna komma hit”. Det går hem, många är rädda för att invandrarna ska ta de få jobb som finns eller att pengarna till pensioner ska gå till att hjälpa dem.
När vi skulle skriva in äldste sonen i förskolan visade det sig att ett italienskt medborgarskap gav förtur i kön. När vi frågade varför svarade kvinnan som tog emot ansökan, utan att rodna, att ”det är klart att våra egna barn ska få plats innan invandrarna, eftersom det här är vårt land”.
Italienarna är övertygade om att landet tar emot flest flyktingar inom hela EU, trots att det snarare är tvärtom. De flesta ser misstänksamt på mig när jag berättar att Sverige och Tyskland tar emot mycket fler flyktingar än något annat land.
Det går nämligen inte ihop med den italienska världsbilden att ett land med mycket invandring kan må bra ekonomiskt. Därför är många, speciellt arbetare, rädda för att förlora den lilla ekonomiska ljusning som finns vid horisonten just nu, om landet tar emot en massa flyktingar.
Men visst finns det ljusglimtar. Under årets filmfestival i Venedig organiserades en välbesökt barfotamarsch till stöd för flyktingarna, och initiativet spred sig över landet. Utanför en skola i Rom med mycket invandrarbarn körde italienska föräldrar bort en grupp politiker som demonstrerade mot flyktingpolitiken. Och i den lilla staden där 13-åringen går i skola, har gruppen asylsökan-de accepterats av invånarna, som till och med hjälper dem att odla sina egna grönsaker.
Kristina Wallin
