Erik-webbkronika

Det vore ju enkelt att dra till med Kim Jong-un här. Knäppskallarnas konung. Den ”älskade” ledaren i Nordkorea som far runt och tittar på saker och ger personliga råd till bönder och vetenskapsmän. Det kan verka lustigt, men med fingret på kärnvapenknappen är Kim Jong-un förmodligen världens farligaste man.

Men Nordkorea är ju Nordkorea så varför bry sig? Ja, kanske för att dårskap verkar vara en väg till framgång även i utvecklade samhällen.

Donald Trump är den framgångsrika fastighetsmiljardären som mycket väl kan bli USA:s nästa president.

Hans sinne för affärer är det ingen som ifrågasätter, men hans burdusa sätt och oförmåga att säga förlåt har skakat om de politiska finrummen i USA:
• Efter en debatt i tv-kanalen Fox antydde han att den kvinnliga journalisten Megyn Kelly haft mens, vilket skulle förklara hennes tuffa frågor.
• Trump är också mannen som talat nedsättande om mexikaner och har sagt att motkandidaten inom Republikanerna, Rand Paul, saknar en fungerande hjärna.

I början skrattade det egna partiet åt honom. Trump var för oslipad och lika plump som en försäljare av andra klassens sexhjälpmedel.

”Han kan aldrig bli vår presidentkandidat”, sas det. Enligt alla normala sätt att tänka borde det kanske vara så… eller…nä.

Det räcker med att kasta en snabb blick ut i världen för att se att sans och balans inte är den måttstock som politiker väljs efter.

Vem minns inte Italiens premiärminister Silvio Berlusconi. Han flirtade i direktsändning och förolämpade andra länders ledare. Genom att vara folkligt burdus kunde han sadla om från att leda ett medieimperium till att styra ett land.

Vladimir Putin är ett annat exempel. Hans muskulösa överkropp har blivit ett politiskt argument. En halvnaken Putin rider häst, fiskar eller smyger med gevär.

Han är som folk är mest fast lite tuffare, verkar tanken vara.

I Sverige är det en annan gubbe, Jimmie Åkesson, som försöker muta in positionen som partiet som vågar säga hur det ”egentligen” är.

Det verkar som att galenskap är en politisk framgångsfaktor under vissa tidsperioder, frågan är varför? Jag läser en intervju i SvD. I den berättar en av Putins förra rådgivare, Gleb Pavlovskij, att vi i väst tror att Ryssland har en långsiktig politisk plan. Men någon sådan finns inte, enligt honom. Om du går på Moskvas gator och ser att de river upp en trottoar tror du kanske att de håller på med vägarbete. Det gör de inte alls. Det är bara några tjänstemän som vill tjäna en hacka genom att starta ett byggprojekt.