Martin Klepke webbledartopp

Gustav Fridolins önskeregim är en mittenregering utan socialdemokraterna.

Någon annan slutsats går knappast att dra av Fridolins märkliga framträdande i Almedalen på torsdagskvällen.

Det började redan vid eftermiddagens utfrågning för Expressen TV, där Fridolin konstaterade att hans Miljöparti blivit ensamt kvar i mitten när politiken polariserats.

Av regeringssamarbetet med Socialdemokraterna märktes föga.

Sällan har vi heller hört en mer kraftfull hyllning av de förmenta motståndarna i Alliansen än när Fridolin så tog plats på Almedalsscenen.

Den egna regeringens agerande nämnde Fridolin mest som i förbigående.

Likaså var decemberöverenskommelsen ingen större hit i Fridolins ögon, och rent förkastlig om den används för att cementera blockpolitiken.

Nu är det dock så att decemberöverenskommelsen kom till just för att möjliggöra en fortsatt blockpolitik efter att samtliga borgerliga partier avfärdat en blocköverskridande regim.

Naturligtvis kan det bli verklighet med en blocköverskridande regering. Men inte under denna mandatperiod – annat än om det uppstår en regeringskris och att Stefan Löfven avgår. Och det får vi väl förutsätta att landets utbildningsminister Gustav Fridolin inte önskar.

Efter att Fridolin återigen öst lovord över Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt, och toppat kvällen med citat av marknadsliberalismens husekonom John Stuart Mill, framstod Fridolins politiska identitetskris än mer kuriös. Inser han verkligen att han är utbildningsminister i en rödgrön regering med fokus på större rättvisa och minskade klassklyftor?

Det är i sanning förunderligt att Fridolin redan nio månader efter valet sträcker ut en hand för att skapa en blocköverskridande mittenregering i stället för dagens rödgröna regim.

För det var faktiskt just det han gjorde.