Jodå, den rödgröna vårbudgeten gick igenom i riksdagen, men de interna borgerliga striderna om decemberöverenskommelsen lär fortsätta.
Långt efter att Almedalen har stängt sina seminarier och långt efter att riksdagen har öppnat för hösten kommer borgerliga politiker och ledarsidor att kanalisera ilskan över att ha förlorat valet i hat mot decemberöverenskommelsen.
För det är valförlusten som är den egentliga drivkraften hos kritikerna – inte att de borgerliga partierna säger nej till Sverigedemokraternas invandringspolitik.
Naturligtvis kan det finnas en gömd beundran för SD:s syn på invandring bland kritikerna av decemberöverenskommelsen, men främst förmedlar dessa kritiker en stundtals outsäglig förtvivlan över att de rödgröna faktiskt vann valet.
En allianspolitik blev inte längre möjlig utan att Alliansen köper Sverigedemokraternas syn på invandring och gör den till sin egen, vilket är Sverigedemokraternas krav för att stödja en Alliansregering.
– Den lägger en våt filt över allianspolitiken, har Magnus Agestav, KD-politiker i Västerås, tidigare sagt till SVT om decemberöverenskommelsen.
– Det blir ett carte blanche för regeringen att ta Sverige kraftigt vänsterut, är Linda Nordlunds ord.
Nordlund är ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund Luf.
Invandringens stora roll i debatten till trots, det är ilskan över en mer rättvis arbetsmarknad och en mer arbetarvänlig fördelningspolitik som får kritikerna till decemberöverenskommelsen att gå i taket.
Tydligast syns detta i en debattartikel i Dagens Industri nyligen, skriven av tre direktörer, bland dem förre vd:n i Svenskt Näringsliv, Sören Gyll. De skriver att överenskommelsen bör brytas och att ”näringslivsvänliga” partier bör samarbeta med Sverigedemokraterna för att öka svensk konkurrenskraft.
Vilken politik är det då som avses?
Direktörerna ger själva exempel:
• Sänkt arbetsgivaravgift för unga bör vara kvar.
• Vinstuttagen ur skattefinansierad välfärd bör vara kvar.
Det är mycket lätt att se att direktörerna inte vill ha någon ny politik alls. De vill ha Alliansens gamla politik.
Självklart gynnar det företagsägarna att få fortsätta förvandla skattepengar till vinst genom att skära ned i välfärden.
Lika självklart gynnar det företagsägarna att få sänkt arbetsgivaravgift som gudomliga bidrag från staten utan att behöva anställa en enda person.
Men det gynnar varken statskassan eller Sveriges tillväxt. Och det gynnar definitivt inte jobben.
För de tre direktörerna är ett samarbete med Sverigedemokraterna ett lågt pris för att få tillbaka denna mycket vinstgivande allianspolitik.
De fyra borgerliga partiledningarna står dock emot, trots den interna frustrationen över att fler svenskar röstade rödgrönt än blått.
Det vi främst ser i striden om decemberöverenskommelsen är alltså ingen strid om invandringens vara eller inte vara.
Det är den gamla vanliga striden om schysta anställningsvillkor på arbetsmarknaden kontra en fortsatt politik med staplade visstidsanställningar och försämrad anställningstrygghet.
Det är en strid mellan gigantiska bidrag till företagsägare som inte anställer, kontra en aktiv arbetsmarknadspolitik med utbildningssatsningar som skapar jobb.
Och det är en fortsatt överföring av skattepengar till skatteparadis kontra mer pengar till välfärden.
Huvudfrågan är inte och har aldrig varit invandringen. Huvudfrågan är hur långt de borgerliga partierna vill ge sig in i de tvivelaktiga gränderna för att åter kunna föra sin ”näringslivsvänliga” politik och urholka rättvisan och försämra tryggheten för Sveriges arbetare.
