En oändlig ström av sorg på våra gator
Nu måste jag få berätta. Måste få tacka.
April i anhörigsverige tycks ha öppnat en anhörigsluss.
På bara några veckor har jag överösts av mängder med små och stora vittnesmål som handlar om anhörighelvetet. Också här i somriga nyvakna Tories-London piper mobilen.
Att anhörigtemat var angeläget visste jag. Men alla dessa röster. Om detta att vara anhörig till någon man älskar, som man vill vara nära, men det går inte. Beroendet står mellan oss. En mur utan valv. Vi, de anhöriga som lider i det tysta, som inte kan rikta vår kärlek, som oftast utgår ifrån hur ”den andre” mår. Som utvecklas till kaospiloter, beslut fattar vi först när vi måste. Vi yrkesarbetar, vi är ansvarstagande, och vi är och förblir ledsna, och stumma.
Här om dagen, jag kom ut från apoteket.
Hej Susanna.
Hej.
Min mormor dog ensam i sin lägenhet. Hon var gravt alkoholiserad. Hon bodde på Skyttevägen.
Hon som tilltalar mig är cirka trettio år.
I hennes ansikte syns anhörigdragen.
Den sorgesänkta stumblicken.
Senare, på ett kulturhus, händer något jag aldrig trodde kunde hända. Bibliotekarien introducerar, säger att jag ska tala om en bok som handlar om ”oss”. På frågestunden efteråt, en kvinna förstår att hon varit anhörig till en anhörig. Samma meddelande kommer via Facebook från Åbo.
Och så har det fortsatt, och det låter så här: Jag for mycket illa i den trasiga men framgångsrika Djursholmsfamiljen; Mamma fastnade i barbituratmissbruk, tyvärr knappt uppmärksammat; Jag har alltid jobbat och aldrig levt; När jag var 8 år träffade min mamma en ny man och då började mitt helvete; Haft en strålande karriär, men ändå inte mått speciellt bra; Mina fysiska problem (yrsel, långvarig smärta, högt blodtryck, migrän, stresskänslig) bottnar i mina tidigare upplevelser; Jag berättade aldrig för mina kompisar vad som hände hemma hos oss; Jag var den duktiga flickan som klarade mig själv, skötte mig i skolan, var positiv och glad; Min mamma har aldrig druckit, men min pappa var däremot alkoholist. Han dog i levercancer; Jag förstod plötsligt varför jag skämdes hela min barndom; Jag kände igen mig i ensamheten. Jag har också fått rusande hjärta vid tankar på det förgångna och konsekvenserna i mitt liv; Jag har också växt upp i en dysfunktionell familj med missbruk som format och påverkat mig på olika sätt; Jag såg mamma krossa sömntabletter i pappas mat så att han inte skulle göra något tokigt.
Som sagt, en oändlig ström av sorg driver omkring på våra gator.
Responsen är vacker och viktig – tack.
Så besöker jag pocketshop i Malmö. Träffar där en annan Susanna. Hon står och stampar, sedan säger hon, att jo, ja, också hon har missbruk i sin familj. Hon säger att hon likt mig är drabbad av den stora anhörigsorgen. Jag säger, att ja, vi är många, sedan hör jag mig själv föreslå att vi anhöriga borde sluta dua varandra.
Varför dua när vi i stället kan via?
Så blev det, vi bestämde oss för att bli ’vi’ med varandra i stället för ’du’.
Välkomna till vi-klubben alla andra också.
Varför skulle vi inte prata öppet om just anhörigsorgen?
