Poängen med första maj borde vara att viga en dag under det politiska året till att lyssna, inte till att predika, skriver S-debattören Stig-Björn Ljunggren.

Arbetarrörelsen förhåller sig till första maj som kyrkan till nattvarden. De är bägge centrala ritualer för dessa rörelser.

Ritualer med vissa nekrofila drag.

I det ena fallet handlar det om att äta och dricka den store profetens kött och blod, i det andra fallet att göra som förfäderna alltid gjort.

Och se till att kommande generationer inte tappar känslan av att vara på marsch mot nya djärva mål.

För bägge rörelserna har ritualerna starka terapeutiska syften. De skänker tröst i den dystra känslan av att ha spelat ut sin historiska roll.

Den socialdemokratiska mytbildningen kring första maj utgår från att traditionen skapades av arbetare i Amerika och att sedan spred sig till Europa.

Sanningen om första maj är dock att ursprunget finns hos urgamla traditioner av vårfirande i det gamla bondesamhället. Och vanor från skråsamhället och dessutom ett religiöst arv.

Första maj har tidigare varit en helgdag i Sverige. Fast då instiftat på katolsk grund. Svenskarna ägnade denna tid åt att förbereda sommarhalvåret, genom att exempelvis tillsammans marschera runt ägorna och tillse att alla stängsel var ordentligt etablerade. För att avskilja privata ägor från allmänningarna.

Det fanns fordom också traditioner inom skråväsendet att yrkesutövarna marscherade runt i staden med sina fanor.

Dessa traditioner tog arbetarrörelsen över och gjorde till sina. En annan inspirationskälla var frikyrkorörelsen, Första maj blev en variant på friluftspredikan – fast med svartrocken utbytt mot en agitator i sliten kavaj.

Men konceptet var detsamma. Församlingen lyssnar till en profet som lägger ut orden på temat ”så stiga vi mot ljuset”.

Detta är fortfarande arbetarrörelsens utgångspunkt för sitt första maj-firande. Det MÅSTE vara någon som talar till folket. Det ska vara en AVSÄNDARE och en MOTTAGARE. Det SKA handla om en predikan.

Och när allt färre kommer till mötet så ändras inte grundkonceptet utan förses med en massa grannlåt som ska piffa upp anrättningen.

Den store talaren får manegen krattad av någon pigg SSU-are som läser upp ett tal som partiombudsmannen godkänt, kanske någon chilensk sånggrupp och förstås hopptorn och ponnyridning till barnen.

Det bjuds på popcorn (”till alla”), våfflor, kaffe och festis, det utlovas lättare underhållning, fika och mingel, såväl ansikts- som plakatmålning, korv, ballonger, efterhäng, pris till hedersmedlemmar, Afterspeech-café, föredrag, turkisk folkdans, fäktings­föreningar uppträder, fiskdamm, trolleri, tipspromenader, slush, dansexplosioner, barhäng, vänsterquiz och garanterad tillgång till skötbord och handikapptoa.

Och gissa vad? ”Allt är gratis!”.

Således. Första maj är ett grandiost exempel på hur en petrifierad rörelse försöker göra sig lite sexigare utan att rubba sina grundläggande föreställningar.

Det är också denna helighet som gör att socialdemokrater tar så oerhört illa upp när borgerliga aktörer börjar demonstrera på första maj. De uppfattar kristdemokraternas tilltag med samma ilska som när dåtidens kristna försökte slå August Strindberg i järn för att han narrats med nattvarden i Giftas.

Allt detta sagt ur ett perspektiv som är en smula kritiskt. Men mer konstruktivt då, vad kan göras?

Poängen med första maj borde vara att viga en dag under det politiska året till att lyssna, inte till att predika. I stället för predikan borde man vända på kuttingen och låta församlingen vittna.

Socialdemokraterna borde återvända till ett annat koncept som konkurrerar med predikantmodellen, nämligen studiecirkeln. Eller bibelstudiet. Det handlar om att människor sitter vända mot varandra och diskuterar, snarare än pekpinnens och högmässans regementsstruktur.

Men att få socialdemokratin att bryta med sin grundläggande uppfattning om första maj – att det ska vara en publik som lyssnar till en talare – är nog svårare än att få kyrkan att byta nattvardsvinet mot Coca-Cola.

Stig-Björn Ljunggrenstigbjornljunggren

Statsvetare och S-debattör