Martin Klepke webbledartopp

Det är självklart att ge skydd till dem som nu flyr från krig. Lika självklart är att de ska mötas av en arbetsmarknad med schysta villkor, skriver Arbetets Martin Klepke.

Det är hemskt att se bilderna från Syrien och de andra länderna, säger en av mina äldre släktingar när jag nyligen besöker dem i Holland.
– Barn som är utmärglade och trasiga, människor som köar för lite mat. Det är ju precis som det var här under kriget.
– Men det är ju krig där. Det är just krig det är, säger hans fru.

Och så är det ju. Ändå har kopplingen till länder i förfall och inbördes­krig en tendens att falla bort när vi nu åter läser om flyktingkatastrofer på Medelhavet.

Men det är inga bortskämda lycksökare som sitter på båtarna. Det är vanliga människor, bortdrivna med den största flyktingströmmen sedan andra världskriget.

En gång vandrade stora delar av Europas befolkning i liknande flyktingströmmar.

Fler än tusen personer har dött bara under den senaste veckans katastrofer. Ett av haverierna, det allra minsta, som knappt fick en notis i medierna, speglar tydligt vad det handlar om trots att haveriet endast tog tre liv: ett barn, en kvinna och en man. En familj.

Nu krävs att Sverige och EU omedel­bart står upp för de kriterier som FN satt upp om flyktingars rätt till skydd.

EU måste ompröva den avvisande attityd som i hela sin groteska hemskhet visades vid nedläggningen av det italienska gränsbevakningsprojektet Mare Nostrum.

I ett medvetet försök att minska flyktingströmmen över Medelhavet blockerade flera länder att verksamheten skulle tas över av EU. Genom att visa att det inte längre finns någon organisation för att rädda flyktingar i utsatta båtar skulle flyktingarna förmås att återvända mot svält och död.

Resultatet blev, som den senaste veckan har visat, en total katastrof.

Men flyktingmottagandet har också en arbetsmarknadsmässig dimension.

Redan 2004 presenterades EU:s grundscenario för den kommande demografin. Även om 40 miljoner människor invandrar till EU fram till 2050 kommer antalet invånare i arbetsför ålder att ha minskat med 52 miljoner människor, konstaterade rapporten.

Och som alla ekonomer vet är en hög andel arbetsför befolkning en grundbult för att upprätthålla tillväxten.

Dagens omedelbara problem när ett stort antal migranter kommer inom en kort tidsperiod ska inte underskattas.

Men på längre sikt finns det ingen motsättning alls mellan att ta emot de flyktingar som nu ber om hjälp och att utöka vår välfärd.

Frågan är dock vilken arbetsmarknad som möter dem som kommer.

I spåren av flyktingkatastroferna har nyliberala debattörer intensifierat sina attacker mot drägliga arbetsvillkor och rimliga löner.

Vi har hört både Folkpartiledaren Jan Björklund och den tidigare KD-ledaren Göran Hägglund säga att lönerna måste ned och att vi måste införa fler låglönejobb om vi ska kunna ta emot dem som kommer.

I sin mest vulgära form målar den nyliberala propagandan upp en bild av att fackens kamp för rimliga löner orsakar katastroferna i Medelhavet.

Men propagandan om att lönerna måste ned för de redan lägst avlönade har vi hört i decennier. Linjen har följt borgerligheten oavsett om vi haft stor invandring eller inte.

Att nu koppla ihop denna gamla klasspolitik med humanism och säga att vi bara kan ta emot flyktingar om vi får använda dem som arbetare inom en ny lågbetald underklass är osmakligt.

Att Europa måste öppna sina gränser för människor på flykt är en medmänsklig självklarhet. Här måste EU gå betydligt längre än vad nyliberalismen och borgerligheten vill.

Att de som kommer hit ska erbjudas rimliga löner och anständiga arbetsvillkor är självklart. En lika stor självklarhet är att den borgerliga propagandan om ett utökat klassamhälle måste hållas utanför flyktingdebatten.