Martin Klepke webbledartopp

På söndag är det åttonde mars. Tidningarna är fulla av listor över hur lång tid det kommer att ta för kvinnor att nå samma lön som män eller hur lång tid det tar för männen att ta ut lika mycket föräldraförsäkring som kvinnorna.

Dessa listor är meningslösa.

Det handlar inte om att ”komma i kapp”. Kvinnor ska aldrig komma i kapp.

Det handlar i stället om att skapa förutsättningar för både arbetarkvinnor och för kvinnor i tjänstemannayrken att ta kontroll över sitt eget liv.

Och där spelar klasstillhörigheten och arbetsmarknad en nyckelroll.

De klasstyrda förutsättningarna är naturligtvis tydliga även för män. Men för kvinnor blir de närmast övertydliga.

I LO:s nya rapport Tid, makt och pengar finns följande uppgifter att läsa:

Häften av LO-anslutna kvinnor jobbar deltid.

Av dem är det mindre än tio procent som säger att de vill jobba deltid.

Det skäl de själva uppger för att ändå jobba deltid är att det helt enkelt inte finns heltider att söka, vare sig innan eller efter att barnen kommer.

Deltid är alltså inte kvinnans val. Det är arbetsgivarens val för att kunna betala endast för den exakta tid då kvinnors arbete kan utnyttjas till hundra procent. Resterande tid vill de inte betala för.

Arbetarkvinnor är också den grupp som har minst inflytande över var, när och hur de ska jobba, de har alltså sämst förutsättningar för att kombinera arbete med annan tid.

Allt detta resulterar i stor ohälsa och låga inkomster, en inkomstskillnad som över ett helt liv i snitt uppgår till 3,6 miljoner kronor, och ett arbetsliv som trots allt detta går mycket dåligt att kombinera med familjetid och övrig tid.

Att räkna om deltidsanställningar till heltider, jämföra lönerna och säga att kvinnor ändå har kommit i kapp lite grann är alltså helt meningslöst. Diskrimineringen sitter i strukturen på arbets­marknaden. Den struktur som vårdar deltiderna för att maximalt kunna utnyttja arbetarkvinnors förvärvsarbete.

Även om alla kvinnor inom tjänste­mannayrken inte kan dras över en kam visade en rapport från regeringens delegation för jämställdhet i arbetslivet (JA-delegationen) i höstas att skillnaderna mellan arbetarkvinnor och kvinnor i tjänstemannayrken nu är mycket stor.

Den glädje över att jämställdheten ändå gjort stora framsteg, som rapporten visade upp, grumlades kraftigt när gruppen kvinnor delades upp på tjänstemanna- och arbetaryrken.

Strukturerna är tydliga. Men strukturer går att förändra.

Avesta kommun införde redan för många år sedan rätt till heltid för alla kommunens anställda.

Resultatet är att i dag arbetar en majoritet av både män och kvinnor bland kommunens anställda heltid. Faktiskt, enligt tillgängliga siffror, arbetar något fler kvinnor än män heltid.

Pratet om att kvinnor jobbar deltid för att de själva vill så att de kan ta hand om familjen är alltså en myt.

I stället handlar en stor del av den svenska jämställdheten om att få arbetsmarknaden jämställd.

Naturligtvis måste en rad andra områden följa med. En helt delad föräldraförsäkring med halva tiden till vardera föräldern måste vara det givna slutmålet för föräldralagstiftningen.

Vi måste också få fler kommuner som satsar på barnomsorg på kvällar och nätter, och arbetsmarknadens parter måste ta sitt ansvar för att någon gång nå en rättvis lönesättning.

Men fokus måste riktas mot arbetsmarknad och anställningsvillkor där de klassbundna förutsättningarna blir än tydligare när vi också väger in kön.

En nog så svår uppgift efter de senaste årens utveckling med fler visstidsanställningar och osäkra anställningar.

Rätt till heltid, delad föräldraförsäkring och fler trygga anställningar. Sedan kan vi börja snacka listor.