Flykt och fattigdom i krigets spår

Det är ett år sedan massakern på Majdantorget och läget i Ukraina har inte blivit bättre.
Tvärtom. Minst 5 300 har dött i kriget samtidigt som arbetsmarknaden står nära en kollaps.

Rören rostar och längs en vittrande fabriksfasad stryker en svart hund förbi vid cementfabriken Zavod Stroitelnih construkcii i staden Brovary, norr om Kiev.

Efter formella hälsningar i ett kalt kontorsrum med sovjetbruna skåp och stolar tar fabrikens chefsingenjör emot.

En av de första meningarna Ivan Borysov yttrar är ”fabriken är 50 år”. Det finns en darrande skam i rösten.

– Vi försöker laga så mycket vi kan, säger han samtidigt som en stor kran svischar förbi en bit bort för att lyfta upp en prefabricerad betongvägg på en lastbil.

Ivan Borysov börjar gå mot den stora fabriksbyggnad där några enstaka arbetare svetsar samman armeringsstänger i en enorm lokal.

Det är lågkonjunktur i cementfabriken.

Längs motorvägarna kring huvudstaden står nakna huskroppar och stillastående lyftkranar.

– Pengarna har tagit slut, säger Ivan Borysov.

Byggandet har stannat av på många ställen.

Innan konflikten mellan pro-ryska separatister och den ukrainska centralmakten bröt ut för ett år sedan var Ryssland en mycket viktig handelspartner. Omkring en tredjedel av exporten och importen gick dit.

Nu måste industrin hitta nya kunder. Lätt är det inte eftersom andra kunder ställer högre krav på kvalitet än vad ryssarna gjort. Att landet dessutom förlorat en stor del av sin industri, som låg i de östra delarna, har inte gjort saken lättare.

Kriget, prishöjningarna, årtionden av eftersatt modernisering och en utbredd korruption har gjort att arbetslösheten spås skjuta i höjden.

Myndigheterna räknar med kring 30 procent i slutet av året.

Det finns med andra ord många ingredienser för social oro.

Ett annat problem är att samla kraft för att hjälpa alla flyktingar som kommer från de sydöstra delarna. Flyktingar som ska ha mat, sovplats och ett jobb som de kan försörja sig på. De är en miljon nu.¨

Irina Chebotarova, hennes man Andrej och deras åtta adopterade barn är några av dem.

Förr bodde de i en trea i staden Lunhansk. Nu sitter de i ett två­vå­ningshus som ligger på en gård mellan höghusen i förorten Voskresnka i Kiev. Huset tillhör den katolska hjälporganisationen Caritas som ger mat och kläder till flyktingarna.

– Det gick ofattbart snabbt. I feb­ruari började det. Då började telefonen ringa, säger Irina.

Hon var föreståndare för en lägergård för barn som låg precis vid gränsen. På andra sidan floden låg Ryssland.

I februari, samma månad som president Viktor Janukovytj avsattes, kom de första telefonsamtalen. Hotfulla röster som anklagade dem för att gömma ukrainska nationalister som gav sig på ryssarna i delstaten. Den ryska befolkningen i de sydöstra delarna ifrågasatte den nya regeringens rätt att styra över dem.

Konflikten trappades snabbt upp. I maj omringades plötsligt lägergården av åtta män med vapen.

– De var fulla och aggressiva, berättar Andrej.

Männen sökte igenom lägergården och anklagade dem för att gömma ukrainska nationalister. Efter det återvände männen flera gånger för att leta efter ”nationalister”.

Samtidigt tilltog striderna runt om i landet. På gatorna i Lunhansk bar allt fler vapen.

– I juni var det ofta skottlossning och en dag exploderade en bomb strax intill vårt hus. Splittret förstörde alla våra fönster och då bestämde vi oss för att flytta. Det var den 15 juni, säger Irina.

Familjen packade ned sommarkläderna och räknade med att vara tillbaka i lägenheten inom två veckor. Det var åtta månader sedan.

– Vår granne ringde nyligen och varnade oss för att återvända. Han sa att det var för farligt. Han är pro-rysk men också vår vän, säger Irina.

Framtiden ser oviss ut. Hon har ­inget jobb och knappt heller And­rej.¨

Ibland hoppar han in och hjälper folk att renovera sina hus.

– Men det blir inte så ofta, säger Andrej.

Det får ett litet stöd från staten och hjälp från biståndsorganisationer. En man låter dem låna hans lägenhet gratis. Men hur länge? Och var ska de bo? Vad ska de jobba med?

– Vi vet inte, svarar Irina. Vi tar en dag i taget.

De gör därmed som många and­ra flyktingar i landet. Tar en dag i taget.

Se film från cementfabriken:

Video från YouTube

Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.

Ja, visa innehållet

Källa: https://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=EyLCjh54taU

Läs också:

• Sönderfallet
• Svenska kollektivavtal på export
• Dragkampen om Ukraina
• Plånboken blir allt tunnare
• Byggfacket mobiliserar i Ukraina