Martin Klepke webbledartopp

För första gången någonsin har vi en riksbanksränta på under noll procent, närmare bestämt -0,1 procent, vilket gör det extremt förmånligt att låna pengar.

Tanken är att företagen ska låna, investera och få i gång ekonomin när Riksbanken i stort sett kastar pengar efter dem för att göra just detta.

Men tyvärr räcker det inte.

Det som krävs är också en bättre arbetsmarknad.

Regeringen har i första hand lovat öka investeringarna. Men en funge­rande arbetsmarknad är precis lika viktigt som prisutveckling och nya vägar för att få i gång vår avstannade svenska konsumtion.

När folk riskerar att sägas upp från en dag till en annan eller att inte få förlängt på det senaste jobbet i raden av visstidsanställningar kommer inte konsumtionen i gång, hur lågt än Riksbanken sänker sin ränta.

Det mönstret var tydligt i Japan som nyligen genomlevde tio år av djup ekonomisk kris, med stigande arbetslöshet, extremt låga räntor, ett minimum av investeringar och allt lägre inhemsk konsumtion. Folk slutade helt enkelt att handla annat än det allra nödvändigaste.

Samtidigt sjönk priserna i stället för att stiga.

I förstone tolkades den sjunkande japanska konsumtionen som ett resultat av dessa prissänkningar, alltså deflationen.

Varorna blev ju billigare ju längre tid hushållen väntade med sina inköp, så därför antogs japanerna behålla sina pengar tills priserna sjönk ännu mer.

Men allt det var fel.

Det handlade aldrig om att människor sköt upp inköpet av sin platt-tv till nästa vecka för att få den billigare. Det handlade om att människor kanske inte hade ett jobb nästa vecka och därför sparade allt de kunde undvara.

Staten började till slut betala ut transfereringar i form av kuponger i stället för pengar för att få folk att handla över huvud taget.

Samma förlopp riskerar Sverige.

Riksbanken har tagit ett antal grovt felaktiga beslut under det senaste decenniet där den envist hållit fast vid en hög ränta trots skarp kritik.

Lån har blivit dyrare och affärsbankerna har dessutom hjälpt till att trycka ned hushåll och företag för att i stället maximera sin egen vinst.

Att Riksbanken äntligen lagt om sin penningpolitik och sänkt räntan kraftigt är naturligtvis bra.
Men vi ser också utifrån exemplet Japan att det inte räcker.

Att få i gång ekonomin handlar lika mycket om att ge människor det som TCO:s tidigare chefekonom Roland Spånt en gång kallade en ”trygghetschock”. Folk måste känna sig säkra på att få behålla jobbet. De måste ha en positiv bild av sin framtida ekonomi. Alternativet är att skräcken för en framtida möjlig arbetslöshet liksom i Japan får folk att sluta handla och dunkar ekonomin i botten.

Och här är politikernas ansvar lika stort som Riksbankens.

Att finansminister Magdalena Andersson i en stor intervju i Dagens Industri säger att det nu är tid för stora statliga investeringar är helt rätt. Investeringar i kommunikationer, infrastruktur och välfärd skapar jobb.

Men det behövs också en i grunden ny arbetsmarknadspolitik, där den uppsjö av otrygga anställningar som den borgerliga regeringen införde måste bort.

Att bygga ett liv runt sms-anställningar, provtjänster och visstidsanställningar ger en osäkerhet som krossar all tillit och framtidstro.

Den borgerliga regeringen verkade närmast fixerad vid att importera Japans ekonomiska kris till Sverige, det vill säga att genom otrygghet få människor att sluta konsumera och i stället lägga undan och spara inför en otrygg framtid.

Den rödgröna regeringen måste återskapa ramarna för tryggheten. I annat fall lär såväl inflation som ränta fortsätta stampa runt nollstrecket utan att någonting mer händer än att det blir allt svårare att ta sig ur otrygghetens grepp.