Produktiviteten står still – lönelyft i fara

Produktivitetstillväxten i svensk ekonomi har gått från världsklass till obefintlig. En förändring som krymper ­löneutrymmet i den kommande avtalsrörelsen.

Sedan 2007 har produktiviteten inte ökat i det svenska näringslivet. Det innebär att värdet av det som produceras per arbetad timme är lika högt i dag som det var för åtta år sedan.
Perioden med avsaknad av produktivitetsförbättringar utgör en bjärt kontrast mot utvecklingen under det föregående decenniet. Mellan 1995 och 2006 växte produktiviteten i genomsnitt med dryga 4 procent om året. Något som placerade Sverige bland toppnationerna i den industrialiserade världen.

– Vi ser en liknande nedväxling av produktivitetstillväxten även ­internationellt, även om ned­gången har varit större här än på andra håll, säger Jesper Hansson, prognoschef på Konjunkturinstitutet.

– En förklaring till den kraftigare nedgången är den förändrade sammansättningen av näringslivet. Tjänstebranscher med relativt sett låg produktivitet har växt, medan tillverkningsindustrin utvecklats svagare, fortsätter han.

TCO:s chefsekonom Göran Zettergren framhåller den svaga efterfrågans betydelse.

– I början av krisen behöll företagen personal trots att den inte producerade så mycket, för att ha den på plats när vändningen kom. Sedan har den långa lågkonjunkturen slagit på investeringarna. Något som håller nere produktiviteten. Men dessa förklaringar räcker inte för att förklara den erbarmligt låga produktivitetstillväxten, säger han.

Arbetets sammanställning visar att nedgången är märkbar i alla stora grenar av näringslivet. Störst är minskningen i industrin.

– Svag produktivitetsutveckling i industrin är något vi delar med and­ra länder. Det är i dagsläget svårt att säga om det är ett trendskifte eller fortsatta sviter av krisen, säger Erica Sjölander, utredningschef på IF Metall.

– Sedan ska vi komma ihåg att en stor del av den tidigare mycket snabba tillväxten berodde på tele­kom- och it-sektorns framfart. Räknas den sektorn bort var utvecklingen bra, men inte extremt hög. Det är orealistiskt att tro att vi ska komma tillbaka till en sådan produktivitetsutveckling igen, fortsätter hon.

Inte heller Jesper Hansson tror på en återgång till ökningstal som liknar de som redovisades kring sekelskiftet. Men han framhåller svårigheterna med att göra progno­ser för produktiviteten.

– Utvecklingen drivs av teknologigenombrott som är omöjliga att förutse. Så på längre sikt är det bästa vi kan göra att räkna med det historiska medelvärdet. I närtid tror vi att produktivitetsutvecklingen blir långsammare än så, eftersom investeringarna varit låga och den tekniska utvecklingen verkar gå långsammare, säger Jesper Hansson.

– Men historien visar att vi ofta tagit fel. Gamla prognoser för produktiviteten är ingen rolig läsning för en prognosmakare, fortsätter han.

De senaste årens svaga utveckling har fått både Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet att revidera ned sina bedömningar av den underliggande produktivitetstillväxten. Något som kan få betydelse för den kommande avtalsrörelsen.

TCO:s Göran Zettergren betonar att det är den framåtblickande produktiviteten, och inte den historiska, som är avgörande för avtalsförhandlingarna.

– Men i slutändan kommer den svaga produktivitetsutvecklingen att påverka löneutvecklingen negativt genom att utrymmet för löneökningar blir mindre, säger Göran Zettergren.

Jesper Hansson tonar dock ned betydelsen.

– Den tidigare kraftiga produktivitetstillväxten gjorde inte så stort avtryck på löneutrymmet som man skulle kunna tro, eftersom prisutvecklingen samtidigt var väldigt svag på våra exportvaror. Nu när tillväxten varit svagare har relativpriserna stabiliserats. En betydande del av variationen i produktiviteten motverkas av bytesförhållandet, säger han.

Läs också:

• Svenskt Näringsliv: Inga pengar till löneökningar
• Ledare: Produktivitetens fall hotar välfärden