Maja Lee Langvad, Patrik Lundberg och Astrid Trotzig. Foto: Gladiator forlag, Jurek Holzer och Anna Wahlgren

 

Adoptionsfrågan är ett minfält av förlust, biologiska rötter och tillhörighet. Av kärlek och barnlängtan. Tre adopterade författare som angripit erfarenheten litterärt är Astrid Trotzig, Patrik Lundberg och Maja Lee Langvad. De har landat i skilda slutsatser.

Astrid Trotzig kom i debuten Blod är tjockare än vatten (1996) fram till att kärlek är tjockare än blod. Patrik Lundberg beskriver i ungdomsskildringen Gul utanpå (2013) en osentimental kluvenhet till sin bakgrund. Danskan Maja Lee Langvad – som skrev den hyllade långdikten Hun er vred (2014) – är betydligt mer kritisk till adoption efter att ha bott tre år i Seoul.

– Det fanns några smärtpunkter som jag var tvungen att skriva om. Mina böcker handlar om transnationell adoption, men också om släktskap, rasism, kön, global ojämlikhet och andra ämnen. I Hun er vred fungerar adoption som ett prisma genom vilket man kan se världen, säger Maja Lee Langvad.

Hun er vred är en rasande uppgörelse med transnationell adoption. Maja Lee Langvad är kritisk mot att det nu verkar handla mer om att hitta ”barn till föräldrar” än ”föräldrar till barn”. I Hun er vred kallar Maja Lee Langvad adoption för en form av kolonialism. Barnhandel. Hon skriver:

”Hon är arg över att vara en importvara. / Hon är arg över att vara en exportvara. / Hon är arg över att adoptionsbyråerna i såväl avsändar- som mottagarländerna tjänar pengar på transnationell adoption.”

Patrik Lundberg frågar sig om vi hade accepterat att svenska barn skickades utomlands för adoption. Den rådande uppfattningen är att adoption räddar barn från andra länder. Men inom Sverige är adoption sällsynt.

Ett annat dilemma för adopterade, menar Patrik Lundberg, är att många i omgivningen lägger stor vikt vid ursprung. Dessutom måste man som utomeuropeiskt adopterad förhålla sig till rasism till vardags.

Här är frågan om klass klart väsentlig:

– Hur du som adopterad bemöts i Sverige grundar sig till allra största del på din klasstillhörighet. Jag har mött flera adopterade som växt upp i övre medelklass som inte alls känner igen sig i mina berättelser om diskriminering. Ju högre upp på klasstegen, desto mindre utanförskap, säger han.

Även i sitt skrivande upplever sig Patrik präglad av sina erfarenheter som adopterad.

– Det är en del av mitt kritiska tänkande att vända på perspektiv. Adoption har i Sverige setts som en god gärning eftersom man sägs rädda barn.

Maja Lee Langvad är inne på samma linje. Hon betraktar inte längre adoption som en räddning.

– Den adoptionskritiska miljön i Sydkorea gör upp med den föreställningen och arbetar i stället med att skapa alternativ till landets transnationella adoptionsprogram.

Hur ska man då förhålla sig till adoptionskritiken? Som författare, läsare, blivande förälder? Patrik Lundberg säger att han inte vill missunna någon att bilda familj.

– Det är inte den enskilda adoptivföräldern jag kritiserar. Det är den stora strukturen.

Astrid Trotzig är inte lika kritisk. När jag intervjuar henne understryker hon att oegentligheter måste motverkas men att adoption i grunden är något gott.

– Jag tror ju på adoption som ett av många sätt att bilda familj på, men var och en har naturligtvis rätt att uttrycka sin kritik. Om det kan leda till konstruktiva förbättringar kan även hård kritik få positiva konsekvenser, säger hon.

Viljan att skriva sin egen historia mer eller mindre självbiografiskt är möjligen mer brännande när det finns lösa trådar att dra i. Astrid Trotzig beskriver hur hon växt upp med ständiga frågor om sin livshistoria – både egna frågor och andras.

– Förenklat kan man väl säga att jag ville besvara frågorna i bokform, på mina villkor, säger Astrid Trotzig.

Samtidigt väckte hennes bok ännu fler frågor hos läsarna. Många har genom åren hört av sig. I mitt biblioteksexemplar av Blod är tjockare än vatten har tidigare läsare ritat hjärtan och kommenterat i marginalen. Boken blev ett slags gemenskap.

Numera betraktar Astrid Trotzig sig själv som nationellt och kulturellt svensk och etniskt korean.

– Jag och andra i omgivningen blandade nog ihop delarna alldeles för mycket när jag växte upp. Delvis för att vi ofta bär på en föreställning om att vi ska sträva efter en helhet, att få ihop allt i en och samma kropp, med en och samma benämning. Numera finns det inte längre någon konflikt kring detta inom mig. Båda delarna är lika starka och självklara, båda ryms.

Ändå blir det lätt endimensionellt när man skriver om de här frågorna. En gång adopterad, alltid adopterad. I den här artikeln är Patrik Lundberg, Maja Lee Langvad och Astrid Trotzig intervjuade i egenskap av adopterade författare. Eftersom de skrivit om frågorna kan det anses motiverat. Men, säger Astrid Trotzig:

– Egentligen vill jag nog hellre tro att jag som författare är mer påverkad av så mycket mer, och av andra författare som jag har läst och tagit intryck av.

Ellen Albertsdóttir

fakta

Maja Lee Langvad föddes 1980 i Sydkorea och adopterades samma år till Danmark. Hennes debutbok Find Holger Danske (2006) berörde teman som adoption, integration och danskhet. Hon bodde i Sydkorea 2007-2010.

Astrid Trotzig föddes 1970 i Sydkorea och adopterades till Sverige samma år. Hon debuterade 1996 med sin bok Blod är tjockare än vatten. Astrid Trotzig har sedan dess skrivit ytterligare tre böcker.

Patrik Lundberg föddes 1983 i Sydkorea och adopterades samma år till Sverige. Patrik är journalist och hans självbiografiska debut Gul utanpå (2013) uppmärksammades stort i Sverige. I höstas gav han ut romanen Onanisterna.