För några dagar sedan såg jag en reel på lyckliga polisstudenter. De var sprudlande glada, inte för att de hade tagit examen, utan för att staten kan komma att betala deras CSN-lån.

Just nu storsatsar regeringen på polisen. Nästa år vill de skjuta in 1,38 nya miljarder kronor till poliskåren.

En del av tillskottet ska gå till att betala studentlånen för dem som väljer, eller redan har gått ut, polisskolan. Enligt deras prognos kommer budgeten för hela rättsväsendet att växa från 69 miljarder 2023 till 100 miljarder 2027.

Allt det här ligger förstås i linje med Tidöpartiernas inpiskade lag och ordning-program. Polisen ska bli fler, Sverige ska bli tryggare och gängen ska krossas. Just det där sista är kanske inte lika uttalat som det första, men det är såklart målet.

Det verkar generellt som om vi har fått ett nytt förtroende för polisen. Tjuvar ska jagas, straff ska höjas och fler ska fällas. Att våra fängelser fortfarande är ett hustler’s academy rör oss inte ryggen. 

Vår syn på rättsväsendet fungerar på samma vis som dramaturgin i en polisserie, vi bryr oss fram till att skurkarna grips – sedan tappar vi intresset.

Premiären känns inte som en tillfällighet

Att den tredje och sista säsongen av Tunna blå linjen har premiär nu är förstås en tillfällighet, även om det inte känns så.

I dag är det svårt att tänka sig att gemene influencer för bara några år sedan kunde proklamera ACAB (all cops are bastards) och komma undan med det.

I tredje säsongen av Tunna blå linjen är droghandeln och hur den drabbar de oskyldiga i samhället i fokus.

Vi träffar medelklassiga batikhippies som propagerar för att legalize it, ungdomar som langar på skolgården och gängmedlemmar som apterar en bomb på en grundskola. 

När den senare briserar, skolans vaktmästare omkommer och flera skolbarn blir allvarligt skadade lägger säsongen i en andra växel.

Samtidigt som Malmö vadar i drogträsket lever snutparet Magnus och Sara småbarnslivet, med allt vad det innebär i form av feberkramper och uteblivet kärleksliv.

I Tunna blå linjen är jobbet bara en projektionsyta för de mellanmänskliga relationerna. För, du förstår, poliser är också människor.

Tunna blå linjen är ett arbetsplatsdrama som har mer gemensamt med de hajpade tv-serierna The Bear eller Industry änmed krimserier som Bron eller True Detective.

Det här är patrullerande kvarterspoliser – du vet sådana som de godhjärtade mordutredarna i åttiotalets actionfilmer degraderades till efter att ha tagit kampen med en korrumperad polischef eller grävt för djupt i ett fall med en för högt uppsatt politiker.

Vill ligga nära verkligheten

Med Tunna blå linjen ville skaparen Cilla Jackert ligga närmare verkligheten och skildra kårens vardag.

Här bjuds vi på lunchrumsrealism med poliser som brottas med whiplashskador, skilsmässor och jobbiga familjerelationer. Men också här smiter ett romantiskt skimmer in.

Visst, arbetet problematiseras med gråskalor. Det uppstår konflikter på arbetsplatsen.

Någon säger något opassande, en annan är en trist paragrafryttare, och en tredje är en “skön kille” men som har problem med sitt temperament.

I slutändan är det ändå polisen som står för den goda kraften i ett samhälle i konstant förfall. Jag säger inte att poliser inte är det, men den ständigt återkommande undertexten är att polisen är våra osjungna hjältar. 

Det är besk medicin som blivit svårare att svälja med åren.

Mobilfilmer på poliser som skjuter

Under Black Lives Matter-protesterna dök ett nytt ord upp på den samhällspolitiska radarn. Copaganda.

Det är egentligen ett gammalt begrepp som använts så länge som poliskåren haft ett behov av att tvaga sina händer, och där tv- och filmindustrin bistått med förskönande porträtt där snälla konstaplar räddar katter som klättrat upp i träd och löser konflikter på fredligt vis.

Men i samband med störtfloden av mobilfilmer där poliser skjuter ihjäl minoriteter har allt fler börjat ifrågasätta hur kåren skildras i polisserier och av media. 

Riktigt så illa är det inte i Tunna blå linjen då Cilla Jackert och hennes team i stor utsträckning har lyckats med sin ambition att krypa närmare verkligheten.

Det är fortfarande en stundtals drabbande skildring. Serien spelar effektivt på känslosträngarna när kameran tillåts stanna kvar på de närgångna och mänskliga porträtten som då och då glimtar till.

Serien är som bäst när den låter de enskilda skådespelarna ta plats och de små scenerna breda ut sig. 

En mamma utanför polisavspärrningen vid den bombsprängda skolan som är i upplösningstillstånd efter att hon tvingade sin hemmasittande dotter att gå dit. 

Speglar samhället

Tunna blå linjen är en av de bästa svenska serierna som SVT har producerat på senare år.

Just för att den inte försöker vara en brittisk deckare eller en amerikansk snutserie.

I stället är det ett slags spegling av det svenska samhället och svårigheterna vi har framför oss. 

Men viktigt att komma ihåg för dig som funderar på en gratis polisutbildning – det är fortfarande ett skådespel.