Ord är viktiga. Ord förklarar, eller fördunklar, beroende på avsändarens motiv.

När Anna Kinberg Batra ändrade sin beskrivning av Sverigedemokraternas ursprung från att partiet har ”nazistiska rötter” till att de har ”auktoritära rötter” var det naturligtvis fullt medvetet. Moderaterna hade just deklarerat att de öppnar för ett samarbete med Sverigedemokraterna. Då var det viktigt att tvätta bort stämpeln ”nazistiska rötter” från den framtida samarbetspartnern.

Någon spinndoktor eller kommunikationsstrateg i någon moderat källarvrå kom på uttrycket ”auktoritära rötter”. Det var lagom intetsägande för att rättfärdiga ett M-SD-samarbete.

Intetsägande – men fullständigt fel. SD:s rötter finns inte i någon generell ”auktoritär” strömning. De finns i den rena nazismen.

De två LO-medarbetarna Johan Ulvenlöv och Anders Larsson har tillsammans med journalisten Matti Palm i boken ”Utan ånger” på 292 sidor tydligt visat Sverigedemokraternas djupt graverande nazistiska rötter. Här finns fakta, inga gissningar. Gruppen har letat i arkiv i bland annat Tyskland, i Finland och USA, och de har gått igenom listorna över koncentrationslägrens offer.

Boken är berättelsen om en av SD:s grundare, Gustaf Ekström, en hängiven nazist som frivilligt anslöt sig till tyska Waffen-SS och avancerade till Rottenführer. Han fanns med i den grupp som 1940 tog över ett judiskt äldreboende på Lützow Strasse i Berlin. De boende sändes till olika koncentrationsläger. Ingen av dem återvände.

Gustaf Ekströms nazism och delaktighet i nazismens brott är väl dokumenterade avsnitt i boken ”Utan ånger”, men det intressanta för vår tids koppling till dessa skeenden är historien om vad som kom sedan. Gustaf Ekström undkom de amerikanska trupperna och återvände till Sverige.

Har fortsatte hävda sin högerextrema politiska åskådning och var en av förgrundsgestalterna vid bildandet av Sverigedemokraterna vid 1980-talets slut. 1989 blev han Sverigedemokraternas partisekreterare.

”Människan är svag och måste behandlas som svag”, säger han i en tv-intervju 1993 och anknyter därmed till den nazistiska tesen om förminskad mänsklighet och ”Untermenschen”, undermänniskor.

Han får frågor om kriget och svarar: ”Jag ångrar ingenting”. Detta var 1993. Detta var Sverigedemokraterna när dagens partiledare Jimmie Åkesson gick med i rörelsen 1995.

Och i dag försöker partiet med starkt flit tona ned kopplingarna till Gustaf Ekströms världsbild och nazism. Ändå finns de där, de tydliga ekona av det vi aldrig trodde oss behöva höra igen.

”Dagens polischefer ska bort när vi tar makten. Varenda en ska bort och ersättas med riktiga poliser.”
”När vi tar makten ska vi visa hur enkelt det är att avsätta oduglingar”.
”Svensk media måste ersättas med någonting sunt”
”Ni är och förblir denna nations fiender”
”Kan ingen ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta”
”Jag tycker de är tuffa” (om nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen)

Alla dessa häpnadsväckande ord och meningar som ständigt formuleras av Sverigedemokratiska förtroendevalda politiker.

Att Sverigedemokraterna har nazistiska rötter är ovedersägligt, hur mycket Moderaternas kommunikationsstrateger än försöker lägga locket på. Och LO-anslutna bör fråga sig vad det kan få för konsekvenser, vilka som blir lidande om Sverigedemokraterna får tillfälle att genomdriva sin politik av i dag och ”avsätta oduglingar”.

Ord kan förklara, eller fördunkla, beroende på avsändarens motiv. För samtidigt som Sverigedemokraterna försöker mildra epitetet rasism till ”invandrarfientlighet” så sprider deras förtroendevalda politiker hela den arsenal av hat som antidemokratiska krafter kan visa upp.

Det är dags att ta Sverigedemokraterna, partiet med de nazistiska rötterna, på allvar.