Släng rapporten om machokultur i soptunnan

Foto: Tomas Oneborg/TT

ARBETET DEBATT. I Arbetsmiljöverkets rapport om machokultur som orsak till dödsolyckor görs den enskilde arbetstagaren ansvarig för sin egen olycka. Det är en omodern syn som fråntar arbetsgivaren sitt arbetsmiljöansvar och som dessutom har svagt forskningsstöd, skriver arbetsrättsexperten Kurt Junesjö.

Under en pressrelease med rubriken ”Nio av tio anställda som dör i en arbetsolycka är män” lanserar Arbetsmiljöverket i en rapport tesen ”Könsnormer och en machokultur på arbetsplatser påverkar attityder till säkerhet och risker i arbetsmiljön”

Rapporten får stort genomslag i medierna. Sveriges Radio toppar med ”Ny rapport: Machokultur på jobbet kan vara livsfarlig”, DN med: ”Machokultur leder till fler dödsolyckor”, SvD med ”Machokultur orsakar fler döds-olyckor”.

Granskar man rapporten är det vetenskapliga stödet i svensk forskning för de teser som framförs svagt. Det svenska underlaget är en rapport från gruvindustrin och en om brandmän.

Båda rapporterna visar att yrkena har manschauvinistiska drag med ett utestängande effekt mot kvinnor, men det finns inget påvisat samband mellan denna inställning och ökade yrkesrisker.

Man kan bara konstatera följande:

• Byggindustrin är den mest olycksdrabbade verksamheten i Sverige. Antalet olyckor per tusen anställda har endast minskat marginellt mellan 2005 och 2015. Det kan ses som ett gravt misslyckande för Arbetsmiljöverkets verksamhet att man inte förändrat denna dystra verklighet.

• De riskutsatta yrkena i Sverige är nästan helt mansdominerade, så att nio av tio som dör i en arbetsolycka är män är ju föga förvånande.

• Arbetsmiljön är arbetsgivarens ansvar. När den ansvariga myndigheten lanserar en rapport om att machokultur påverkar säkerhet och risker i arbetsmiljön överför man i själva verket ansvaret för olyckorna på individen som genom att han är oansvarig och macho, själv förorsakar sin arbetsolycka.

När krav på hjälm och annan skyddsutrustning på byggarbetsplatser infördes var det många arbetare som ville visa sig macho och då strunta i hjälmen, i synnerhet som de första hjälmarna inte var så ergonomiska som dagens.

Men när föreskrifterna väl var på plats vågade ingen större seriös arbets-givare göra annat än att påbjuda allmän skyddsutrustning. Den arbetare som vägrade använda skyddsutrustning kunde i sista hand sägas upp, även om detta sällan förekom. Om man går ut på en större bygg-arbets-plats i dag bär alla hjälm.

Ansvaret för arbetsmiljön är arbetsgivarens, bristande säkerhet kan aldrig återföras på arbetstagaren. Om det finns en machokultur ligger det alltså på arbetsgivaren att se till att den inte får något utrymme.

Att antalet arbetsolyckor under de senaste tio åren legat på en så hög och i princip oförändrad nivå beror bland annat på byggpress med ökande produktionskrav och den fragmentering som sker av arbetet med många underentreprenörsled, med inte sällan svarta eller gråa företag i de yttersta entreprenörsleden.

Att därför genom hänvisning till genusstrategier återföra ansvaret på individen är en återgång till äldre tider, då arbetsgivaren för att undgå skadeståndsansvar till varje pris ville göra arbetaren ansvarig för sin egen olycka. Det är ingen önskvärd utveckling.

Kurt Junesjö, arbetsrättsexpert

Arbetet Debatt

Kommentera den här artikeln