När Mats Strandberg fick idén att förlägga sin skräckroman till ett demensboende kändes den ”fräsch”. Läsaren skulle få fundera på vad av det som händer på hans fiktiva boende Tallskuggan som är övernaturligt.

”Käkleden knäpper och knakar”, någon tycker sig höra ”ett skrapande ljud utifrån korridoren” – mycket av det han beskriver i Hemmet skulle kunna hända i verkligheten.

Tanken var att det övernaturliga skulle bli tydligt när han skrev: ”Munnen spärras upp i ett tyst skrik när kroppen böjs bakåt i en båge och börjar skaka.” Men när han skrivit det ringde han en läkare som obekymrat sa:

– Då ger vi stesolid (kramplösare).

Den yttre handlingen består i att Joel kommer tillbaka till Skredsby (baserat på pyttelilla tätorten Kärna i Kungälv kommun, där Mats Strandbergs man Johan Ehn spelat sommarteater).

Där träffar Joel sin barndomsbästis Nina som nu jobbar på demensboende. Dit flyttar han sin mamma (ensam med sin oro, eftersom brodern har för mycket med sitt). Orden: Tänk om flytten blir ett trauma för henne? får vid en omläsning en tyngre innebörd.

I efterorden tackar Mats Strandberg dem som delat med sig av kunskap om saker som framfall, lambalpunktioner och demens. Många vänner hade erfarenhet från vården.

– Det var så himla kul. Jag fick en helt annan bild av människor som står mig nära. Vi har inte pratat på djupet om jobbet förut.

Under ett studiebesök – som han var rädd skulle bli deppigt – upptäckte han livet bortom krisnyheterna.

– Jag blev upplyft av mötet med de gamla. Och de fina människorna som jobbade där och älskade sina jobb, och som inte egentligen ville vara någon annanstans.

En stund innan vi träffas vällde det i förlagsentrén ut barn som fått lära sig hur en bok blir till.

– Åh, de var så gulliga. Barn är så smarta och har ett rättvisepatos. Man får mycket framtidstro och kramar. Koalagreppet, säger Mats Strandberg efteråt, någon våning upp i huset. Tillsammans med illustratören Sofia Falkenhem har han just kommit ut med den tredje delen i berättelsen om monstret Frank, Monstret och människorna.

Skräck för barn – utan syfte att skrämmas. Temat är klassiskt. Frank blir förvandlad till ett stort fluffigt monster som vill bli kelat med. Men människorna förstår inte vad som hänt och blir rädda – och farliga på grund av sin rädsla. Själv blev han skräckfan som tioåring när han övergick från Lilla huset på prärien och andra böcker som kom i hans väg till att själv söka upp Stephen King.

– Jag var mörkrädd, sov i mina föräldrars rum längre än som borde vara sunt.

Då tyckte han att skräckberättelserna var spännande. Nu tänker han att det också handlade om bearbetning av saker han inte kunde sätta ord på. Kroppens förgänglighet, frågor om döden, en förälder som plötsligt blev oigenkännlig på grund av smärta.

– Jag pratade med deckarförfattaren Johan Theorin. Han trodde att deckarna slog igenom på riktigt efter Palmemordet. Vårt kollektiva trauma gjorde att vi fick ett sug efter att läsa om mordutredningar och se fall klaras ut.

– Nu är stora skräckvågen i rullning, det tror jag har att göra med att världen känns skev och att saker vänds upp och ner. För en del av oss kan skräck vara ett bra sätt att deala med det.

Som författare är han glad att ha hittat sin lilla nisch.

– Det är jag och John Ajvide Lindqvist och några till. Det är en genre jag verkligen kan och det finns mycket att tillföra. Det ger ett självförtroende, säger han.

Jag berättar att jag ofta råkar titta på klockan 11.11. Skulle det kunna vara en ingång till en skräckroman?

– Det här går ju att googla på, säger han och tar upp mobilen, hamnar direkt på overnaturligt.ifokus.se.

Läser högt från träffarna.

– Jag ska inte fastna i det här men, vänta, här, hm … det kan vara änglar som kommunicerar tydligen.

Han skrollar intensivt. 

– Det är lite oklart, det finns allt från numerologer till ockulta grupper. Du får börja googla. Eller gör inte det, du kanske blir helt galen. kan jag skriva en skräckroman om dig, haha!

I fem år samarbetade han med Sara Bergmark Elfgren kring Engelsforstrilogin. Den var löst baserad på hans uppväxtstad Fagersta, som han avskydde under ungdomstiden. Han var gay, det var under aidseran, machokulturen var utbredd, han sportade inte. Innan de skrev inledande Cirkeln hälsade han på föräldrarna som bodde kvar i Fagersta, men gick aldrig ut på stan.

Nu kan han det.

”Fagersta” har tyckt om böckerna, arrangerat events, varit stolt över att det gått bra från någon därifrån. Han, som flyttade som 16-åring, fick äntligen en vuxen blick på orten.

– Det var en stor grej att förlika sig med den gamla hemstaden, säger han, och temat finns också med i Hemmet.

Efter trilogin skrev han Färjan, en roman om vampyrer på en finlandsfärja. Där blir hierarkier tydliga i form av resenärers hytter och personalens titlar; en bra miljö – liksom vårdinrättningar – att gestalta klassfrågor i. Under researcharbetet gjorde han en upptäckt: Det värsta för personalen var inte som han trodde, fylla och spyor, utan flera återkom till att resorna blivit överklassens underhållning, ”kotlettfrillor” som förnedrar.

– De åker och garvar åt underklassens nöje. Lite Svenssonsafari, säger Mats Strandberg.

När jag några dagar senare vid niotiden tar tåget från Stockholms central till Malmö tittar jag för första gången upp på de gula digitala siffrorna vid vagnens kortända just när de visar … 11.11.

Kanske ska börja googla ändå.

 

Om Mats Strandberg

Född:1976

Bor: Stockholm

Gift med skådespelaren Johan Ehn

Nominerades till Augustpriset 2011 tillsammans med Sara Bergmark Elfgren för Cirkeln.

Romaner

• Hemmet (2017)
• Färjan (2015)
• Halva liv (2009)
• Jaktsäsong
(debut, 2006)

Engelsforstrilogin, tillsammans med Sara Bergmark Elfgren:

• Nyckeln (2013)
• Eld (2012)
• Cirkeln (2011)

Barnböcker

• Monstret och människorna (2017)
• Monstret på cirkusen (2016)
• Monstret i natten (2016)