Från i måndags kan de som blir arbetslösa efter ett deltidsjobb åter få a-kassa längre tid än 75 dagar.
Det är naturligtvis högst rimligt. Men det är också viktigt att se att den tidigare alliansregeringen inte införde a-kassestopp efter 75 dagar av en slump. Syftet var i stället att lägga sig i svensk lönebildning.
Enligt Alliansen skulle 75-dagarsregeln ”öka incitamenten”, som det heter, för de arbetslösa att mer aktivt söka nya jobb. Att hotas av att stå utan pengar till mat och hyra skulle skapa skäl nog till större sökaktivitet.
Det här är traditionell Allianspolitik, åtminstone då det gäller lågavlönade. Högavlönade jobbar dock enligt Alliansen bättre om man tvärtom höjer deras inkomster ännu mer.
Men det egentliga skälet till Alliansens svältkurer är inte personligt, det är att sätta press på lönebildningen så att hela yrkesgruppers löner pressas nedåt. Genom att med svältkurer skapa en kader arbetslösa som hellre går ned i lön än svälter ihjäl blir det svårare för facken att försvara medlemmarnas löner.
Alliansens ständigt återkommande förslag om att snäva in lågavlönades skyddsnät är därmed inte inriktade på att främja arbetsmarknaden. De är i stället delar av en sammanhållen politik för att motverka minskade klassklyftor.
