Låt oss först backa bandet. Till 2014 närmare bestämt. I valrörelsen det året gick Socialdemokraterna till val på ett 10-punktsprogram för ordning och reda på svensk arbetsmarknad. Den första punkten i programmet, som var ett resultat av den fackliga-politiska samverkan med LO, löd: ”Lex Laval ska rivas upp”.

Lex Laval infördes av den moderatledda regeringen 2010, och kortfattat innebär lagen att fackens möjligheter att genomföra stridsåtgärder mot utländska företag som bedriver löne- och villkorsdumpning i Sverige försvårats. Inom vissa branscher, exempelvis i transport-, bygg- och restaurangsektorn, har detta lett till en osund balans där företag som konkurrerar med låga löner gynnas framför seriösa företag som har schyssta villkor för sina anställda.

Lex Laval har inte bara kritiserats av Socialdemokraterna och LO. Även FN:s arbetsmarknadsorgan, ILO, och Europarådet har riktat stark kritik mot lagen som, enligt dem, kränker bland annat strejkrätten. Därför har Socialdemokraterna och LO arbetat hårt för att riva upp Lex Laval.

Nyligen gav det glädjande nog resultat, då riksdagen beslutade att svenska fackförbund alltid ska kunna kräva kollektivavtal och sätta in stridsåtgärder, även mot utländsk arbetskraft.

Detta är en viktig seger för den svenska modellen. Genom Lex Laval försköt den moderatledda regeringen maktbalansen på svensk arbetsmarknad till nackdel för arbetarna. Genom att det blir enklare att upprätthålla kollektivavtal på hela arbetsmarknaden stärks jämvikten nu mellan fackförbund och arbetsgivare.

Genom att uppfylla vallöftet om att avskaffa Lex Laval tog vi ytterligare ett steg för att stärka den svenska modellen. Beskeden är tydliga: I Sverige konkurrerar vi inte genom att dumpa löner och försämra arbetsvillkor. I Sverige ska svenska kollektivavtal gälla.

Thomas Olsson, distriktsordförande LO Småland-Blekinge
Johanna Haraldsson (S), riksdagsledamot från Jönköpings län