Nu när jag har fått mitt tredje barn, och fick samma fråga av barnmorskan på BVC som de båda tidigare gångerna, kunde jag inte längre hålla tand för tunga. Hennes fråga gick ut på om vi skulle låta vaccinera vårt barn. Verkligen! Hur kan det ens vara en fråga år 2017?

När vaccinationsprogrammet mot mässling infördes 1971 påbörjades en kamp mot en otäck sjukdom. Vaccinationsprogrammet utökades sedan med fler vaccin mot andra sjukdomar. På nittiotalet fabulerade läkaren Andrew Wakefield ihop en forskningsrapport som påstod sig ha hittat samband mellan vaccinationsprogrammet och autism. Trots att den lögnaktiga studien ett flertal gånger har bevisats vara falsk lever den kvar i folks medvetanden och kan fortfarande refereras till i debatten.

Antivaccinationsrörelsen vädrar medvind. På sina håll i Sverige väljer omkring tio procent att inte låta vaccinera sina barn. De väljer det alltså, det är inte så att det i dessa fall finns någon medicinsk åkomma som omöjliggör ett deltagande i vaccinationsprogrammet.

Vissa verkar fortfarande använda Wakefields felaktiga slutsatser som bas, andra tror inte att vaccinationsprogrammet behövs längre, eller att just deras barn inte behöver få sprutan när så många andra barn ändå är vaccinerade.

När jag pratar med sådana människor brukar jag inte kunna hålla tyst, men det är i regel lönlöst att försöka argumentera. För det pratas om konspirationer och ibland om att det är bättre för människan att lära sig ta hand om sjukdomarna på naturlig väg i stället för att använda ett konstgjort vaccin.

Och så kommer det vanligtvis någon harang om svininfluensan och de kopplingar som gjorts mellan vaccinet mot denna och narkolepsi. Och det går inte att förklara att det inte går att jämföra, för det är två helt skilda vaccin. Ändå sätts det likhetstecken mellan de båda.

Så när barnmorskan frågade, svarade jag precis som jag tycker: ”Självklart ska han vaccineras, det borde inte vara en fråga utan ett tvång.” Jag kom in på Australiens hantering av problemet med antivaccinationsrörelsen; det är valfritt att inte låta vaccinera ditt barn, men du går samtidigt miste om bidrag och snart kanske även förskoleplatser.

Vilket i min värld är en naturlig följd av ditt beslut att inte delta i det samhällsskydd som vaccinet erbjuder.

När jag sedan läser ett debattinlägg i Aftonbladet (170504), skrivet av Liberalernas Anna Starbrink och Lotta Edholm tänkter jag att deras förslag att vaccinvägrare inte ska få välja förskola ändå skulle vara ett steg i rätt riktning.

Det handlar inte i första hand om ditt barn. Du är fortfarande fri att välja. Men du har inte rätt att välja åt de barn som är beroende av flockimmunitet på grund av att de av olika anledningar inte kan ta vaccinet.

Så om du inte tycker att ditt eget barn är värt det skydd som vaccinet erbjuder är det ditt (och ditt barns) problem. Du har fel, och jag har empirin som backar upp mig. Jag säger som Australiens premiärminister Malcolm Turnbull: ”If you don’t vaccinate your child you are not just putting their own life at risk but you are putting everyone else’s children at risk.”

I min värld är det totalt oacceptabelt.

Daniel Lehto