Inte mycket var sig likt i söndagskvällens partiledardebatt i SVT jämfört med partiledardebatten i höstas. Och tur var väl det.

Det nya upplägget med en inledande duell mellan två av partiledarna och striktare talordning var ett lyft bort från höstens skrändebatt. Det gynnade partiledare med tyngd i orden utan att äga talets karisma, som Isabella Lövin (MP), och missgynnade dem som talar utan substans, som Jimmie Åkesson (SD).

Endast fyra frågor avhandlades och tyvärr hade både jobb- och arbetsmarknadspolitiken och frågan om Sveriges ekonomi ratats av programmakarna. Nu kom dessa frågor delvis med i alla fall, bland annat i Annie Lööfs (C) och Jan Björklunds (L) tal om att Sverige borde införa fler billiga, enkla, kvalifikationslösa och lågbetalda jobb som de ansåg skulle ge en bättre välfärd.

De rödgröna partiledarna ansåg å sin sida att mer resurser till välfärden är en mer verksam väg än att sänka lönerna.

Samma motsättning blottades i debatten om vinstuttag ur välfärden. Löfven (S), Sjöstedt (V) och MP:s Lövin trummade in att de skattepengar som vi betalar till välfärd också ska gå till välfärd och inte till vinstuttag medan Alliansledarna med SD:s stöd ville fortsätta låta skattepengar föras ut till riskkapitalbolagens ägare.

En nyansskillnad från tidigare debatter var att ingen av de borgerliga partiledarna någon gång under debatten försökte hävda att vinstuttag gav högre kvalitet på välfärden. Nu var i stället ”valfrihet” huvudargumentet för vinstuttag. Kvaliteten verkar alltså ha hamnat på undantag när vinstuttagens negativa inverkan på kvaliteten blivit så uppenbar.

Stefan Löfven var dock väl vag i talet om vad som i slutänden bör hända med vinstuttag, i skolan likväl som i vården. Det uppenbara skälet är att han fortfarande håller öppet för en kompromiss över blockgränsen. Utifrån alliansledarnas ord under debatten är dock dörren inte bara stängd utan också igensvetsad. Stefan Löfven måste därför snart börja driva den linje om nej till vinstuttag som beslutades på S-kongressen nyligen. Att alltför länge hålla öppet för lite olika politiska spår i viktiga frågor tilltalar ingen väljare.

Isabella Lövin klarade skoldebatten bra och bättre än vad partikamraten, skolminister Gustaf Fridolin, brukar göra. Lövin poängterade behovet av lika chanser för alla elever, och förväntade sig konkreta förslag från Skolkommissionen.

De fyra ämnen som togs upp, invandring, lag och ordning, skola och sjukvård, inleddes alla med en kort filmsnutt av Agendaredaktionen. Till Alliansledarnas stora förnöjsamhet förmedlade dessa fyra inledningfilmer att situationen i dag är EN KATASTROF under rödgrönt styre. Invandringsavsnittet förmedlade den felaktiga Alliansbilden att svensk integrationspolitik är EN KATASTROF trots att Sverige, som Arbetets ledarsida tidigare har visat, med marginal ligger på den övre halvan i Europa.

Nog kan man kräva mer faktakoll av vår statstelevision, såvida inte Agendas faktaförvrängning var politiskt motiverat för att gynna Alliansledarna.

Det mest frapperande med invandringsdebatten var annars att SD:s Jimmie Åkesson knappt hade någonting att säga. Åkessons enda inlägg om invandring var att Sverige haft en ”oansvarig invandringspolitik” och att invandrare ska ”bli svenska”. Men inget konkret om det viktigaste, hur vi skapar jobb.

SVT:s partiledardebatt förtjänar som helhet ett stort plus i det nya upplägget med mer debatt och mindre skrän. Det gjorde det också extra tydligt att kvar i luften efter de två timmarnas debatt hängde den obesvarade frågan hur Allianspartierna anser sig kunna förbättra välfärden när de samtidigt vill sänka skatterna med tiotals miljarder kronor.