Det är ofattbart. Att en den förment liberala partiledaren Jan Björklund är beredd att försöka avsätta Sveriges finansminister, Magdalena Andersson, för att hon föreslår en skattehöjning på 200 kronor för Sveriges höginkomsttagare, personer som likt Björklund själv tjänar över 38 000 kronor i månaden.

200 kronor motsvarar i runda slängar tre Big Mac & co. Det hela kan inte handla om annat än att det är en principsak att höginkomsttagare inte ska vara med och betala för en bättre gemensam välfärd, sjukvård, skola, barnomsorg, äldreomsorg, infrastruktur, et cetera.

Björklund vill dessutom lagstadga om lägre löner för unga och nyanlända. Något vi vet i längden slår mot svensk arbetare genom lönedumpning.

Teorin verkar vara att medan höginkomsttagarna ska betala mindre i skatt för att jobba mer, så ska de lågavlönade; busschauffören, lokalvårdare, taxichauffören, undersköterskan och vårdbiträdet få lägre lön för att arbeta mer.

Jag får det inte att gå ihop. Det finns nog heller ingen undersköterska i detta avlånga land som inte gladeligen skulle betala 200 mer i skatt om hon tjänade över 38 000 kronor i månaden. Björklund och Sveriges arbetare lever i två skilda världar.

Patrice Soares, socialdemokrat från Lund