Öppna ögonen för verkligheten

duraidwebbtopp

Två kvinnor sätter sig framför mig på caféet. De har en tidning uppslagen på bordet mellan sig. Den ena läser, den andra förklarar. Det är söndagseftermiddag och gallerian sånär tom på folk. Kastar en blick mot kosmetikabutiken, ovanligt tom, den också.

”Demokrati. Försprång”. Jag menar inte att snoka, men ord som ”Ryssland. Jihadister. Förstärkning” väcker mitt intresse. Det är den äldre av kvinnorna som läser. Anstränger sig med att hitta rätt uttal.

Den yngre följer artiklarna med blicken. Vänder blad. Översätter svåra ord så gott det går när den äldre fastnar. Visar med långsam mimik hur korrekt uttal bör låta. Lugnt och metodiskt. Perfekt svenska. Den äldre krigar tappert vidare. Fortsätter ibland att rynka på pannan, men fortsätter sedan att läsa.

De fastnar på ordet ”övervakning”. Språkbarriären sätter stopp. ”Surveillance,” heter det på engelska, försöker den yngre. Jag vet ju vad den arabiska motsvarigheter är, men vill inte lägga mig i. Hade vi varit i arabvärlden hade det varit en sak. Då vore det ingenting konstigt med att okända samtalar över borden. Men jag vill ju inte förstöra integrationen. Och dessutom, likande språksituationer kommer att inträffa igen. Då kommer varken den unga kvinnan eller någon annan likasinnad att finnas där.

Jag kommer hem. Morsan stammar av ilska. Hon har varit hos läkaren. Jag vet inte vad han eller hon sa som fick morsan att skaka. Farsan ringde trafikkontoret häromveckan. Tjänstekvinnan hade dunkat luren i örat på honom. Jag ringer själv, inte heller då vill de svara på några frågor, inte skicka fakturor, ingenting. Jag vänder mig till chefen. Han vet sedan tidigare att jag är journalist. Sköter sig exemplariskt. Varför blev det så?

Är det inte väldigt problematiskt när tjänstemän avgör vem de ska hjälpa och hur de ska bemöta folk? Det är människor som kommer, inte djur. Och tjänstemännen är tillsatta för medborgarna, eller hur? Alla medborgare alltså.

Jag vill säga till den äldre av kvinnorna på caféet: Ditt uttal är fantastiskt vackert som det är, liksom din grammatik. Din överambition är älskvärd. Men du behöver inte tala som om du vore född här. Du kommer ändå aldrig att låta som dina barn. Och det är helt okej.

Min morsa har också krigat som du. Farsan också. Lär dig stå upp för din rätt i stället. Förstå dina skyldigheter, lär dig dina rättigheter. Då kan du hävda dig mot språk av våld, syster.

Kanske skulle hon lyssna, kanske inte. Inte vet jag. Men en sak vet jag. När vi år 2017 fortfarande blir kefft bemötta – och rasistiskt betraktade – på grund av vår hudfärg, hårfärg, namn eller kön, då kan makthavare och tjänstemän ta sina likabehandlingsplaner och åka någonstans riktigt varmt och mörkt.

Nej, jag bara skojar. De behöver inte åka någonstans. Allt de behöver göra är öppna upp ögonen för verkligheten lite.

Duraid al-Khamisi

Arbetet

Kommentera den här artikeln