De stora orden – vad är grejen med klassiker?

Ann Petrén och Claes Malmberg i Hemsöborna på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Carl Thorborg



Ann Petrén och Claes Malmberg i Hemsöborna på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Carl Thorborg

Vad är grejen med klassiker – dramatiska texter som skrevs för många, många år sedan? Just denna vår är de fler än någonsin på landets scener. Jenny Aschenbrenner reflekterar över om de kan säga något väsentligt om vår tid.

Han kom som ett yrväder en aprilafton – scenens front fylls av en storm medan hon läser ur boken – … med ett höganäskrus om halsen. Anna Wallander spelar pigan Lotten, Stefan Metz har regisserat en dramatisering av August Strindbergs folkligaste roman och det börjar på boksidorna, för att understryka hur nära originalet denna föreställning kommer att hålla sig.

Sedan blir det kärlek och girighet i skärgårdstappning, fiske och avundsjuka, svepande kjolar och brännvinshuttar – allt framfört i en dansant lätthet – det är Hemsöborna på Stora scen.

Teatern är den snabbaste av konstformer, mellan tanke och färdigt verk behöver det inte passera mer än några veckor. Det går att blixtsnabbt göra scenkonst av det som sker runtomkring oss.

Politiska konflikter, dramatiska händelser – eller bara ett nutida vardagsliv – kan fångas, tolkas och gestaltas. Här och nu kan bli konst.

Ändå väljer många teatermakare att i stället damma av texter som har hundra, flera hundra, ibland till och med tusentals år på nacken och iscensätta dem. Just denna vår är klassikerna fler än på länge, överallt spelas Shakespeare, Ibsen, Strindberg, Lorca och Tjechov.

Denna vår när Donald Trumps presidentskap osäkrar hela världspolitiken samtidigt som kriget i Syrien når nya nivåer av grymhet och terrordåd skakar Västeuropa. Just nu när Sverige trasas sönder av inre motsättningar, när det sker så mycket oroande inför våra ögon att det borde vara dramatiskt nog, gräver man sig bakåt i stället för att skildra nuet.

Handlar det om trygghetslängtan? Eller om att förstå sitt nu från ett annat håll?

– Att känna igen sig själv i en helt annan historisk kontext är att känna sig mindre ensam, säger regissören Jens Ohlin.

Hannes Meidal och Gerda Englund i Hamlet på Teater Galeasen. Foto: Mats Bäcker

Hannes Meidal och Gerda Englund i Hamlet på Teater Galeasen. Foto: Mats Bäcker

På Teater Galeasens scen på Skeppsholmen i Stockholm görs Hamlet i hans och skådespelaren Hannes Meidals bearbetning. Här har en källarhåla trollats fram på scenen genom Linus Fellboms suggestiva ljussättning. En liten flicka i kaninkostym står på scenen, hon vägrar ta den av sig, den är hennes skydd mot vuxenvärldens förljugenhet och grymhet. Hon är Ofelia.

I en rullstol sitter Hamlet, katatonisk. Hans farbror Claudius, kungamördaren, är en babblande populist, omöjlig att vinna över eftersom han inte lyssnar till logik. Bara känsla. Känslan av att han tillhör ett vi som alltför länge tystats ner av en hycklande elit som låtsas godhet men egentligen är fyllda av förakt för folket.

Parallellerna till Donald Trump, och till Sverigedemokraterna, är uppenbara. Men varför gå via Hamlet?

– Jag ville berätta om humanismens kamp mot våldet, men att göra det genom något nyskrivet om vår tid skulle bli för uttalat, det skulle sakna en dimension, säger Jens Ohiln.

Hans och Hannes Meidals version av William Shakespeares klassiska tragedi innehåller bara vissa element av originaldramat. Plotten är där, men i avskalad, koncentrerad form.

Fram träder en föreställning som handlar så mycket mer om oss än om det medeltida Danmark.

Får man göra precis vad som helst med en klassisk text? Ibland talas det om klassikerslakter, ibland suckas det över hur ambitiösa regissörer förstör och förvanskar texter som i sig säger tillräckligt mycket om människan, utan klåfingriga nytolkningar. Jens Ohlin har gjort en rad radikalt nytolkade klassiker under sin yrkesbana, Molières Don Giovanni, Schillers Rövare, och Strindbergs Marodörer för att bara nämna några, och han har liten förståelse för den inställningen.

– Det bygger på en missuppfattning om att det skulle gå att återskapa en klassiker så som den en gång spelades. Det är inte teater utan en museal verksamhet.

Electra Hallman i Hedda Gabler på Dramaten.  Foto: Sören Vilks

Electra Hallman i Hedda Gabler på Dramaten. Foto: Sören Vilks

Bernardas hus på Kulturhuset Stadsteatern börjar redan i foajén. Ett begravningsfölje, sju svartklädda kvinnor som bär en kista, vi uppmanas att följa dem in i salongen. Väl där spelas Federico García Lorcas klassiska drama om kvinnorna som tillhört matriarken Bernardas hushåll i en prövande, sönderslagen, arg och poetisk form.

Anna Pettersson har regisserat, hon gör gärna så med klassiker. Bryter ner dem i småbitar och sätter ihop bitarna till en ny mosaik, reflekterande en feministisk blick på världen och på historien. Senast gjorde hon Ibsens Hedda Gabler på Dramaten med en enda kvinna på scenen, alla männen som vill styra Hedda var reducerade till filmade figurer i en projicerad video, som Hedda sin tur kunde styra med sin fjärrkontoroll.

Här i Bernardas hus är det bara kvinnor redan från början, vilket gör den där blicken mindre revolutionär och slutet då den nya tidens kvinna, hon som vägrar låta sig låsas in, utropar sin framtid blir en smula övertydligt.

Men visst visar Anna Pettersson hur klassiska texter kan användas för att säga något nytt om oss i dag. Just för att de är gamla, bär på vårt arv och har alla forna tiders rigida strukturer inskrivet i sig. De vi försöker komma till rätta med i vår tid som är en brytningstid, våldsam i sina motsättningar.

Alla tycks söka sig bakåt just nu, i politiken, i musiken, på tv och på scenerna, ofta i nostalgiskt vemod över det som en gång var. Klassiker kan vara en trygghet både för publiken som vet vad den ska få uppleva, som en Hemsöborna där själva grundhistorien sitter i mångas ryggrad, och för teatrarna som vet att publiken kommer att komma. Klassiker är säkrare kassakor än nyskrivet drama.

Men de kan också vara texter som fångar vad en brytningstid är genom att skildra den utifrån en annan tids grundförutsättningar. De kan få oss att se samhällsmekanismer tydligt eftersom de berättar om ett skeende som redan är avklarat, där vi har facit. Som när Jens Ohlin gjorde Marie Antoi-nette i Göteborg i vintras. Vi vet alla hur det gick för den sista drottningen av Frankrike.

Dessutom kan klassiker erbjuda andra dimensioner åt samtida problem.

– I en tid som vår som är så hotfull uppstår ett behov av storslagenhet, det är skönt att använda stora ord för att beskriva allt det fruktansvärda och svårbegripliga som sker, säger Jens Ohlin.

Klassikerna – Jenny Aschenbrenners topp 3

1. Anton Tjechovs Tre systrar
Det mesta av Tjechov bär på samma bitterljuva ton, i Tre systrar når den sin fulländning. Den där gnagande längtan efter något annat, diffust men pockande, som är så lätt att känna igen sig i. Hans sätt att skildra människor som liksom blir över i en brytningstid som förändrar grunden för deras levnadssätt är en perfekt spegling av vår tid, oavsett om det spelas tidstroget eller moderniserat. Dessutom skriver han ju så vackert.

2. William Shakespeares Trettondagsafton
En lekfull, rörlig och vacker Shakespeare i gränslandet mellan komedi och tragedi som inbjuder till queera och tokiga tolkningar. De yra turerna i förväxlingskomedin bleknar i bra uppsättningar till förmån för ljuvliga tolkningar av pjäsens alla utmejslade rollfigurer och subversiva gestaltningar av sex och kärlek bortom konventionerna.

3. August Strindbergs Ett drömspel
Indras dotter provar livet bland människorna, här på jorden finner hon nästan bara lidande och klagan, men också kärlek och poesi. En text så rik på poesi, komedi, magi och vardasrealism att en uppsättning av den kan bli nästan vadsomhelst och just därör är den en perfekt klassiker.

På Scenerna

Hemsöborna av August Strindberg, regi Stefan Metz Kulturhuset Stadsteatern

Richard III fritt efter William Shakespeare, regi Björn Granath, Riksteatern

• Frun från havet av Henrik Ibsen, regi Sofia Jupither, Dramaten, Stockholm

• En midsommarnattsdröm av William Shakespeare, regi Olle Törnqvist, Norrbottensteatern

• Ett dockhem av August Strindberg, regi Viktor Tjerneld, Helsingborgs stadsteater

• Körsbärsträdgården av Anton Tjechov, regi Anja Suša, Göteborgs stadsteater

• Norrtullsligan av Elin Wägner, regi Carolina Frände. Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen

• Hamlet av William Shakespeare, regi: Jens Ohlin / Örjan Andersson. Folkteatern i Göteborg / Teater Galeasen/Dramaten Stockholm

• Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, regi Peder Bjurman och Kriter Henriksson, Dramaten Stockholm.

• Stormen av William Shakespeare, regi Michael Cocke, Örebro länsteater

• Hedda Gabler av Henrik Ibsen, regi Anna Pettersson, Dramaten Stockholm

• Bernardas hus av Federico García Lorca, regi Anna Pettersson, Kulturhuset Stadsteatern.

Jenny Aschenbrenner

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln