Vi befann oss i Stockholm, den dagen. Inte i direkt anslutning till Åhléns men ändå i närheten. Inte heller på den exakta tidpunkten men ändå i närheten.

Vi sitter i en buss och klockan är 15:00. På väg från Runö efter två veckors utbildning om olika ideologier och med nya insikter. Skratt och prat blandas och snart ska vi skiljas åt. Då hör vi nyheten på radion. Något händer i centrala Stockholm. Vi vet inte vad, men allvaret går inte att ta miste på. Under den 40 minuter långa färden in till centrum sprider sig rädslan, ångesten och uppgivenheten. Tystnaden sänker sig tills vi hör vartenda ord nyhetsuppläsaren säger. 

Bussen brummar på och utryckningsfordons sirener kommer närmre, kör förbi och tonar ut. Alla förstår men ändå inte. Bussen fortsätter mot sitt mål, T-centralen. Genom bilköer, viadukter och sirener smyger sig verklighet ikapp nutid. Terrordåd, i Stockholm, alldeles i närheten av vår ändstation.

Vi kan inte åka till T-centralen. Bussen stannar ett par hundra meter därifrån. Vi stiger ur och tar vår packning. Medan vi står där på trottoaren och planerar var vi ska söka skydd ser vi dem, två unga tjejer med uppspärrade ögon. De springer rakt igenom oss, tittar sig över axeln och fortsätter bort. Efter dem kommer en mindre grupp på fem personer. Ytterligare en bit bort kommer en större grupp runt hörnet, säkert närmre tjugo personer springer mot oss med blicken bakåt. 

Vi kände rädslan, vi såg den. Vi såg den i tjejernas ögon och vi kände den, i våra egna andetag. Vi måste bort. Bort härifrån. 

Misstänksamhet, fördomar och rädslor kryper in i tanken och tar tag. Vi letar faror. Är den där killen farlig? Varför står hon där? Den där bilen ser misstänkt ut. Gömmer någon sig i entrén vi precis gick förbi?

Samtidigt som denna färd pågick har rasisterna fått luft under vingarna. Endast några minuter har passerat efter attentatet innan media börjar fyllas med hat och förakt. Förövaren har utländskt påbrå och klassas direkt som terrorist. Hatiska kommentarer väller fram likt lava efter vulkanutbrott.

Richard Jomshof (riksdagsman SD) sprider citat som aldrig har blivit sagda. Andra klipper och klistrar in bilder av muslimer på foton från olycksplatsen. Det är främlingsfientliga som försöker propagera, med rädslan som verktyg, för att få med sig folket i sin doktrin. Hatet vänds mot en hel religion, alla ”muslimer” är likadana.

Gärningsmannen är gripen och dådet kommer så småningom att leda till rättegångar. Detta är en av de viktigaste principerna i en rättsstat, att man följer de lagar och procedurer som finns.

Att det genomförs en riktig förundersökning med efterföljande rättegång kan vara just det som ger anhöriga till offer en form av upprättelse och även en möjlighet för samhället att ta lärdom och arbeta fram strategier för framtiden. Man kan vara säker på gripandet och eventuellt gripa medskyldiga.

Ett sakligt och väl genomfört polisarbete med efterföljande juridik, likt Sveriges, utan en massa förhastade slutsatser av ”förstå-sig-påare” är fundamentalt annorlunda än den lynchmobb-stämning som flödar på sociala medier. Skulle vi däremot ge vika för fördomarna och handla i affekt mot allt och alla som delar gärningsmannens religion, ja då är vi bara en annan del av samma mynt som densamme.

Då blir vi en hatande mobb som definierar människor på ett sådant sätt att det strider mot just det öppna och demokratiska samhälle vi försöker försvara.

Fördom och rädsla är som boxarens vänsterjabb, den attackerar gång på gång för att tränga igenom garden. Öppnar vi oss så kommer högersläggan, hatet, som ett slag mitt i ansiktet. Sen är vi i gungning, hatet förblindar oss och träffar igen och igen och…

”Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta
Men så enkelt är det ändå inte
Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori
Den har ett mycket enklare ursprung
Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet
Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret
Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser
Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla”

Olof Palme 1963

Våga ta ställning mot främlingsfientlighet. Våga ta debatten. Ifrågasätt. Kollektiv bestraffning är inte lösningen, den är en del av problemet.

De fackliga organisationerna inom LO tar strid mot främlingsfientlighet. Det är en grundbult inom arbetarrörelsen att alla människor har samma värde. Vi slåss för arbetarens lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter oavsett härkomst.

GS-facket ihop med Expo genomför under året ett par utbildningar om främlingsfientlighet, vi ser gärna en stor uppslutning.

Thomas Lindell, förtroendevald (avd 2), GS
Tanja Räisänen, förtroendevald (avd 7), GS

När stockholmarna reagerade som de gjorde vid attentatet, #openstockholm, kan vi stolt skriva under på att ni är vår huvudstad. Vårt Sverige sluter upp, hjälps åt och kämpar för att alla ska bedömas rättvist.