Låt alla jobba efter förmåga

Att människor använder ledarhund, rullstol eller andra hjälpmedel borde inte hindra dem från att komma in på arbetsmarknaden. Staten borde vara ett föredöme, anser debattören. Foto: Colourbox

Att människor använder ledarhund, rullstol eller andra hjälpmedel borde inte hindra dem från att komma in på arbetsmarknaden. Staten borde vara ett föredöme, anser debattören. Foto: Colourbox

ARBETET DEBATT. 220 000 personer med funktionsnedsättning saknar arbete och regeringen har svårt att hantera situationen. Politisk initiativkraft saknas för att skapa ett arbetsliv där olikheter och mångfald tas tillvara, skriver Stig Nyman, ordförande för Handikappförbunden.

I april förra året gav regeringen 200 myndigheter i uppdrag att mellan 2016 och 2018 ställa praktikplatser för arbetssökande personer med funktionsnedsättning till Arbetsförmedlingens förfogande. Statskontorets redovisning i höstas visade på ringa effekt.

Cirka 80 personer påbörjade praktik på sammanlagt 36 myndigheter under perioden april–augusti (Statskontoret november 2016). Hur många personer som fullföljde praktiken vet man inte. Alliansregeringen prövade exakt samma grepp och med samma nedslående resultat.

Precis som regeringen nu konstaterar har målgruppen för uppdraget en fortsatt svår arbetsmarknadssituation. Detta är en underdrift. Regeringen agerar med fortsatt låg ambitionsnivå och ger myndigheterna ett tilläggsdirektiv i form av ett volymmål på 1 000 praktikplatser fram till december 2018. Volymmålet är en liten droppe i tvåhundratusentalshavet.

Sysselsättningsgraden bland personer med funktionsnedsättning har legat på samma låga nivå länge och till skillnad från andra grupper påverkar inte konjunkturläget situationen. Det råder alltså andra mekanismer för utestängning när inte fler får jobb även i perioder av stark tillväxt och stor efterfrågan på arbetskraft. Delar av förklaringen ligger i att utformningen av själva stödsystemen och tillämpningen av dem i sig skapar inlåsningar.

De arbetsmarknadspolitiska stöden till personer med funktionsnedsättning har inte förändrats nämnvärt på nära 40 år, när lönebidraget infördes och Samhall skapades 1980.

Det finns ett skriande reformbehov på området. Funkautredningen gav redan 2011 en rad förslag till förändringar som Handikappförbunden, arbetsgivare, fackförbund och andra remissinstanser välkomnade. Det handlar bland annat om förenklade stöd till arbetsgivare att anställa personer med funktionsnedsättning, flexiblare och snabbare tillgång till hjälpmedel och ett mer systematiskt och målinriktat arbetssätt från Arbetsförmedlingens sida.

Handikappförbunden har också vid ett flertal tillfällen fört fram att begreppet ”nedsatt arbetsförmåga” måste skrotas då det både verkar stigmatiserande och ger fel signaler. Sverige är ett av få länder i världen som fortfarande använder begreppet, vilket också kritiserats av FN:s övervakningskommitté för konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Genom en rad olika politiska styrmedel – som också är kostnads-effektiva – skulle regeringen kunna skapa en efterfrågan som skulle ge fler möjligheter för personer med funktionsnedsättning att komma ut på arbetsmarknaden.

Staten har som arbetsgivare ett ansvar att vara föredöme. I dag är statliga arbetsgivare den arbetsgivarkategori som är sämst på att anställa personer med funktionsnedsättning. Små och medelstora privata arbetsgivare lyckas betydligt bättre.

I stället för att uppdra åt myndigheter att ta fram praktikplatser, borde regeringen ställa högre krav på att offentlig verksamhet har mångfald som grund, också i sin rekrytering. Det finns många exempel på hur man genom kvalitativ matchning mellan arbets-givare och arbetssökande, ibland med stödinsatser, kan skapa lyckade anställningar för bägge parter.

Regeringen har höjt lönebidragstaket, vilket är välkommet även om höjningen är minimal (från 16 700 kronor till 17 100 kronor per månad). Lönebidraget behöver höjas rejält för att behålla sin funktion, men det krävs också helt andra åtgärder än ökade lönesubventioner för att förändra situationen på arbetsmarknaden.

Det är dags att regeringen öppnar ögonen för behovet av alla männi-skors kompetens, vilja och förmåga att bidra på arbetsmarknaden.

Sverige är inne i en utveckling där andelen äldre förväntas öka med 30 procent mellan 2010 och 2050 (SCB) och redan nu har vi brist på arbetskraft inom flera sektorer. Arbetsmarknaden behöver bli bättre på att hushålla med de arbetskraftsresurser som finns och vägen dit är att arbetslivet rymmer fler som vill och kan jobba.

Då måste också människors olikheter tillvaratas. Verksamheter behöver utformas från en inkluderande utgångspunkt: Ett arbetsliv som är universellt utformat tar tillvara mänskliga olikheter och ser de -mänskliga, samhällsekonomiska och rent affärsmässiga motiven för detta.

Regeringen är stolt över sin strategi för att nå hållbarhetsmålen i Agenda 2030, men missar essensen. Vi talar om ett hållbart samhälle, ett samhälle utformat för alla, där mångfalden bidrar och där också arbetsmarknadspolitiken driver på en utveckling mot ett arbetsliv för alla.

Utgångspunkten måste vara att människor ska ha rätt att arbeta 100 procent av sin egen -förmåga – det handlar om funktionsrätt. Det är regeringens ansvar att skapa reella förutsättningar för detta.

Stig Nyman, ordförande Handikappförbunden (som byter namn och blir Funktionsrätt Sverige i maj)

Arbetet Debatt

Kommentera den här artikeln