Ett misstag – då smäller det

Foto: Erik Larsson

Foto: Erik Larsson

Mao Neav tar några hastiga steg ut på fältet som är fylld av klusterbomber. Hunden Onada följer lydigt med. Flåsar med tungan och viftar glatt på svansen innan han ger sig ut på bombjakt.

Mao Neav leder en liten grupp som röjer bomber i provinsen Ratanakiri i Nordöstra Kambodja.

Det är sju mil till Vietnam och det var här försörjningsleden till de nordvietnamesiska styrkorna – den så kallade Ho Chi Minh-leden – gick under Vietnamkriget. USA bestämde sig för att bryta försörjningen och började 1970 vräka bombmattor över Kambodja. I dag ligger mängder av klusterbomber kvar i marken och är ett hot mot alla som rör sig i naturen.

Mao Neavs jobb är att få bort dem. I två år har hon jobbat som bombröjare.

– Jag hörde om jobbet i radion då NPA annonserade, säger hon.

Det är NPA – Norsk Folkehjelp, som är fackföreningsrörelsens biståndsorganisation – som driver projektet. De anställer främst kvinnor. Min- och bombröjning är en mansdominerad bransch i Kambodja men NPA ville visa att även kvinnor kan göra jobbet.

– Det är ingen skillnad, vi är lika duktiga som männen, säger Mao Neav.

I dag finns 35 anställda på basen i Ratanakiri, varav 25 är kvinnor. För att bli bombröjare på NPA måste man först genomgå en utbildning på cirka ett halvår.

– Vi började med en månads utbildning på metalldetektorn, säger Mao Neav.

Därefter lärde hon sig känna igen olika typer av bomber och hur de fungerar.

Just i det här området finns många odetonerade splitterbomber. Vanligast är BLU 42, 26, 52 och 54 som är amerikanska flygvapnets beteckningar.

Mao Neav berättar att efter metalldetektor- och bombutbildningen fick hon en tre månaders hundträning.

– Jag älskar hundar. Det är det bästa med jobbet, säger hon.

Hundarna används för att sniffa efter sprängmedel. På utbildningen fick hon även lära sig minröjningsteknik. En minröjare avgränsar ett område genom att dela upp det i ett rutnät. Röjarna rör sig sedan i ett bestämt mönster i rutorna och markerar eventuella fynd som senare forslas bort och sprängs.

– Den första gången jag skulle röja bomber var jag rädd. Men det gick snabbt över.

– Det värsta som hänt? Jag blev biten av min hund en gång, säger hon.

 

Om Mao Neav

Är: 22 år, bombröjare.

Lön: 350 dollar i månaden + reseersättning.

Arbetstid: Jobbar sju dagar i rad och bor då på NPA:s anläggning, är sedan ledig två veckor. Bombörjarna börjar jobba klockan sju på morgonen och lämnar bombfältet strax efter lunch då det blir för varmt att jobba. De återvänder till basen där de bland annat tränar och sköter hunden samt går igenom utrustningen.

Fackförening: Saknas.

Bästa med jobbet: Lyckligast blir jag då hunden lyder mina order och vi hittar en bomb.

Sämsta med jobbet: Hettan på eftermiddagen.

Om bombröjare

Det finns mellan 3 000 och 4 000 bombminröjare i Kambodja. Landet är ett av världens värst drabbade av minor och odetonerade bomber. I östra Kambodja, nära gränsen mot Vietnam, är det största problemet odetonerade splitterbomber. I de västra delarna, gränsen mot Thailand, är det största problemen landminorna. Det finns uppskattningsvis fyra miljoner landminor nedgrävda i Kambodja och ingen vet exakt var. Mellan 80 och 100 personer skadas eller omkommer varje år.

Erik Larsson
08-725 52 11 @Erik_Larsson

Kommentera den här artikeln