LO måste ta ansvar för att märket håller

Peter Jeppsson och Carola Lemne, Svenskt Näringsliv. Foto: Maja Suslin/TT

Peter Jeppsson och Carola Lemne, Svenskt Näringsliv. Foto: Maja Suslin/TT

ARBETET DEBATT. Märket är ett kostnadstak där allt räknas in och som alla ska följa. Detta är centralt för ordning och reda i svensk lönebildning. Men nu varslar LO-facket HRF om strejk för att försöka driva igenom krav i strid med märket. Agerandet är oacceptabelt och utgör ett hot mot den svenska lönemodellen, skriver Carola Lemne och Peter Jeppsson, Svenskt Näringsliv.

LÄS OCKSÅ Debatt/Slutreplik: Ska märket hålla måste allt räknas, LO – Svenskt Näringsliv

LÄS OCKSÅ Debatt/Replik: Svenskt Näringsliv förvränger sanningen om HRF:s krav – LO

Industrins avtal sätter märket i avtalsrörelsen. Det innebär att parterna inom industrin är först ut med att teckna nya kollektivavtal och avgör hur mycket de avtalade lönerna och andra kollektivavtalade kostnader totalt får öka i procent under en bestämd tidsperiod. När parter i andra branscher sedan tecknar avtal följer de industrins märke vad gäller nivå på den totala kostnadsökningen och avtalsperiodens längd. Den 31 mars kom parterna inom industrin överens om ett avtal med en kostnadsökningstakt på 6,5 procent över tre år.

Samtliga parter på arbetsmarknaden ska hålla sig till det märke som satts av industrin. Det ska gälla för alla branscher och är ett kostnadstak. Alla avtalade kostnadsökningar ska rymmas inom märkets ram. Det är en central princip för svensk lönebildning. LO-förbundet Hotell- och restaurangfacket, HRF, vill dock inte respektera detta, utan har sagt nej till frivillig medling och varslat om strejk och andra stridsåtgärder för att försöka driva igenom krav utöver märket.

För Sverige vore det skadligt att riskera en återgång till den röra som rådde innan industrins lönenormerande roll etablerades. Vi får inte låta en osund lönebildning prisa ut svenska företag som måste kunna konkurrera på exportmarknaderna. Hotas svensk export äventyras jobb och välstånd – och det är mot denna bakgrund modellen med märket är bra för alla och måste gälla för alla.

Exportsektorns märkessättande roll utgår från det faktum att exportindustrin är mycket hårt internationellt konkurrensutsatt. Priserna på exportindustrins produkter sätts på en global marknad och industrin känner tydligt av hur kostnadsökningar i Sverige påverkar möjligheterna för företagen att sälja sina varor och tjänster utomlands. För höga kostnadsökningar riskerar därmed att leda till försämrad internationell konkurrenskraft och färre jobb i Sverige.

Innan Industriavtalet tecknades 1997 fick Sverige okontrollerade nominella löneökningar som gav mer på pappret, men som i realiteten gav minskad köpkraft på grund av hög inflation. 1970- och 80-talets osunda lönebildning, då fackförbunden hela tiden försökte överträffa varandra och få mer än andra, kulminerade i 90-talskrisen. Dit ska vi inte tillbaka. Utan vi måste – i synnerhet i en tid av politisk och ekonomisk osäkerhet i omvärlden – stärka vår internationella konkurrenskraft.

En avtalsrörelse handlar inte enbart om lön, utan även om sådant som villkor för arbetstid och olika förmåner som kan ingå i ett kollektivavtal. Allt detta innebär kostnader som påverkar företagens konkurrenskraft och ingår i avtalsförhandlingarna. Balanseras inte avtalen så att allt räknas överskrids märket. Därför är det avgörande att samtliga parter på arbetsmarknaden respekterar industrins märke.

Att värna detta ingår även i uppdraget för den statliga myndigheten Medlingsinstitutet som inrättades 2000. Myndigheten ska verka för en väl fungerande lönebildning, vilken inte minst kännetecknas av att den internationellt konkurrensutsatta sektorn är lönenormerande.

Vill parterna inom ett avtalsområde ha högre löneökningar än industrins märke måste det alltid motsvaras av andra kostnadsbesparingar – eftersom industrin annars inte normerar. Detta brukar kallas kurant motvaluta. Det vill säga att om parterna inom något avtalsområde vill komma överens om löneökningar som innebär en högre procentsats än märket så kan detta godtas om lönekostnaderna byts mot andra kostnadssänkande förändringar i avtalet.

Motvalutan kan till exempel vara som på handelns område 2016, då lite högre löneökningar växlades mot en lägre minimilönehöjning som för arbetsgivarna bedömdes motsvara de högre löneökningskostnaderna.

Respekteras inte märket hotas ordning och reda i lönebildningen, företagens konkurrenskraft och medarbetarnas jobb. Prioriteringarna på olika avtalsområden kan se olika ut, men sker påslag utöver märkets nivå krävs betalning fullt ut genom kurant motvaluta. Ska märket hålla, måste allt räknas. Det gäller alla avtalsområden. Trots detta försöker HRF nu sätta sig över det som gäller för alla genom att kräva att få mer än andra avtalsområden utan motvaluta. Det vore ett märkesbrott.

Svenskt Näringsliv och våra medlemsförbund tar ansvar för lönebildningen i Sverige. Vi kommer att försvara märket. Nu vilar ett stort ansvar på LO att sätta stopp för de fack som vill rasera vår lönemodell.

Carola Lemne, vd, Svenskt Näringsliv
Peter Jeppsson, vice vd, Svenskt Näringsliv

Arbetet Debatt

Kommentera den här artikeln