Ankorna tjuter ut en varningssignal. Jag tittar åt höger. Någon närmar sig. En ung kille joggar emot mig. Stora kliv. Lång, vältränad. Följer honom med blicken. Han tittar inte upp. Tar högst ett par kliv över bryggan, rundar hörnflaggan vid fotbollsplanen, ökar takten och försvinner bort mot skogsdungen. Ser bara en siluett glida bort i solnedgången.

På andra sidan vattnet höjer sig rikemansvillorna. Allt som skiljer vår ort från deras är en liten ö som kommunen håller på att förvandla till en mer familjevänlig plats. Hela vintern har byggknegarna ordnat med bänkar, träbord, grillplatser och sandade stigar och promenadstråk.

Det är en liten ö och jag vet inte om det är värt mödan eller miljonerna. Holmen är ändå överfull av grillare, badare och solare när vädret tillåter. Vissa saker mår kanske bäst oförändrade. Men finns det ett folkligt behov så är det välkommet. En smula på bordet att smaska på liksom, ett litet plåster på såren.

Jag fryser. Reser mig, börjar röra mig hemåt. Möter en annan kille ungefär där den förra siluetten försvann. Den här figuren är något överviktig, kort och stinker marijuana. Blåser ut tjocka rökmoln. Träder fram likt en liten magisk, tjock ande när han går igenom sin egen rök.

Jag tänker på båda killarna. Det finns inte så mycket som skiljer dem åt. Knappt deras hud- eller hårfärg i det här fallet. Men båda har likväl ett liv, andas in samma luft, går på samma mark och lever under samma himmel. Den ena är på väg mot öst, den andra kommer från väst. Det är samma väg. Men destinationerna är olika. Den ena tar en joggingtur i eftermiddagssolen och den andra tänder en spliff.

Jag kastar en sista blick mot andra sidan vattnet. Jag vet att många av båtägarna inte kommer härifrån. De har aldrig bott här och ämnar inte göra det heller.

Min gissning är att många kommer från andra sidan sundet, från vår astronomiskt rika omgivning. Vissa bor kanske bara ett par minuters promenad bort, ändå är avståndet mellan våra världar större än sundet som delar oss.

Och det händer, ibland, att någon ser mig komma gående på bryggan, börjar oroa sig för sin båt och kastar en varnande blick åt mitt håll. Som om mitt ansikte vore ett rörligt brottsregister, en dom eller en allmän anslagstavla. Konstaterar då: Mobbad i min egen förort, på min brygga, vid vår gemensamma småbåtshamn.