Vi måste ta strid för varandra

Torun-webbtopp

För några år sedan satt jag med i en paneldiskussion och pratade om sjuksköterskors villkor, med fokus på osäkra anställningar. När publikfrågorna kom undrade en person vad jag tänkte om hur mina kollegor, undersköterskorna, hade det. Om inte också deras villkor och löner var värda att diskutera.

Jag svarade något om att det så klart var sant. Att saker hänger samman. Att jag hoppades att debatten om sjuksköterskornas villkor också skulle tvinga fram ett samtal om undersköterskornas.

En annan deltagare i panelen var expert på fackliga frågor. Hon hade aldrig själv jobbat i vården. Men hon grep in och sa att det var viktigt att varje yrkesgrupp också tog ställning för sin egen sak. Att undersköterskorna var tvungna att organisera sig för sina villkor. Att sjuksköterskorna fortfarande själva måste ta strid för sina löner. Att ingen av oss skulle räkna med framgång om vi lät någon annan formulera våra krav och föra vår talan.

Under de år som gått sedan det samtalet har vårdkrisen fördjupats. Tidningsrubrikerna har blivit svartare. Vårdplatserna färre. Personalens vittnesmål om en ohållbar arbetsmiljö fler. Patientberättelserna svårare att stå ut att läsa.

Enligt siffror från Arbetsförmedlingen råder det i dag stor brist på sjuksköterskor. För fem år sedan var vi nästan i balans. När det gäller undersköterskor var det för fem år sedan överskott, nu är bristen på utbildad personal nästan lika stor som på sjuksköterskesidan. Värst ser det ut i äldreomsorgen där det i alla län utom Blekinge råder brist.

I praktiken innebär det att färre personer ska försöka bedriva en allt mer högspecialiserad vård av gamla och sjuka, vilka också allt oftare bor kvar i egna hem där avstånd till andra kollegor är bra mycket längre än om en arbetar på en avdelning.

Bristen på utbildad personal innebär också att allt mer av det avancerade arbetet behöver göras av personer som saknar formell utbildning och kompetens. Det leder såklart till en ännu högre arbetsbelastning, både för den som är utbildad undersköterska som får ta ett extra ansvar, men också för den som saknar utbildning men likväl måste utföra arbetet.

I slutänden leder det så klart också till en högre belastning på övriga vården. När en del i vårdkejdan inte har resurser att hinna med sitt eget arbete behöver någon annan försöka ta hand om konsekvenserna.

Ibland betyder det att sjuksköterskor behöver göra extra bedömningar för att undersköterskor inte hunnit med eller att vårdbiträden har saknat kompetens. Ibland betyder det att undersköterskor och vårdbiträden tvingas ta över allt fler av sjuksköterskornas arbetsuppgifter och ansvar, när sjuksköterskorna inte räcker till.

Att undersköterskor numera också är ett bristyrke handlar om värderingen av kvinnors arbete. Att både undersköterskor och sjuksköterskor under lång tid betalat priset för en välfärd under nedmontering. Det handlar om arbetsmiljö, om löner och anställningsvillkor.

Och är det något jag lärt mig efter tio år i vården, som vårdbiträde, undersköterska och sjuksköterska, är det att vi inte klarar oss utan varandra. Därför behöver vi ta strid. För våra egna villkor. Men också för våra kollegors.

Det är vad jag borde svarat, i samtalet för fem år sedan.

Torun Carrfors

Arbetet

Kommentera den här artikeln