”Fyra frågor till Maud Olofsson”

ARBETET DEBATT. Postnords kris har undgått få. Nu måste tidigare näringsminister Maud Olofsson svara på varför denna sammanslagning ägde rum och vilka motiv som låg bakom, skriver Teres Lindberg (S).

Det har sannolikt inte undgått någon att det statligt ägda bolaget Postnord befinner sig i en svår kris. Denna kris kan härledas tillbaka till ett ödesdigert beslut som fattades av regeringen Reinfeldts näringsminister Maud Olofsson. Vi som var med då och ifrågasatte Maudaffären fick inga svar av Olofsson då. Det är dags att vi får det nu.

Under hösten 2016 kunde vi läsa braskande rubriker om Postnord. Om brev och paket som kastades, ignorerades eller kom bort. Under vintern avslöjandes underleverantörer utan kollektivavtal och ibland rena skurklika förhållanden hos en del av de utländska åkarna. För en tid sedan presenterades bolagets resultat för förra året och förlusterna var då så stora att bolaget talade om att göra om en del av verksamheten och att personal kommer att få lämna bolaget.

Man kan konstatera att ägarna, staten, har en utmaning med vårt gemensamma bolag. Men det prekära i denna situation är att svenska staten inte äger Postnord ensam utan tillsammans med danska staten, en sammanslagning som Maud Olofsson drev igenom 2009. Och förlusterna i bolaget härrör fullt ut till den danska verksamheten. Den svenska verksamheten går fortsatt med vinst, men har pressats hårt med effektiviseringar och rationaliseringar de senaste två åren.

Det ser inte bättre ut än att våra svenska brevbärare och vår postservice kan tvingas bära konsekvenserna för förlusterna i den danska verksamheten. Omställningen av den danska verksamheten kan komma att kosta staterna 3 miljarder kronor.

Vi behöver få svar på våra frågor kring varför denna sammanslagning ägde rum och vilka motiv som låg bakom. Allt detta är frågor som ställdes redan då men som ignorerades av regeringen Reinfeldt. Det är särskilt fyra frågor som fortsatt är höljda i dunkel och som bara Maud Olofsson och hennes tidigare regeringskollegor kan svara på:

1.Varför så kort perspektiv? I det förslag som den borgerliga regeringen lade fram till riksdagen 2008 fanns en analys kring de danska brevvolymerna mellan år 2008 och 2010, vilket i sig är en anmärkningsvärt kort period. Volymerna förutsågs falla med 4-5 procent per år. Detta visade sig vara helt fel och 2010 minskade de med 10 procent, långt över det Olofsson hade som riskscenario.

2.Såg ni inte digitaliseringen komma? Direkt efter sammanslagningen tryckte Danmark till med en väldigt aggressiv digitaliseringspolitik, planer som näppeligen inte kan ha varit okända för Maud Olofsson vid sammanslagningen. Samtidigt drev inte den dåvarande svenska regeringen på varken för digitalisering eller modern postlag. Varför tyckte Olofsson att Sverige skulle betala för Danmarks digitalisering?

3.Kände ni till de ”särliga villkoren”, som innebär tre årslöner utan arbetsplikt om man sägs upp, som de danska brevbärarna har? Och vad tänkte du svara de svenska brevbärare med sämre avtal som riskerar uppsägning som en konsekvens av de danska kollegornas guldkantade avtal?

4.Varför lyssnade ni inte på varningsropen? Såväl Nutek som Riksrevisionen och den dåvarande socialdemokratiska oppositionen, ställde frågor och varnade för glädjekalkyler och bristande analys och insyn.

Allvarligt är också att maktbalansen såldes bort. Den svenska verksamheten var större och är värd mer. Således äger den svenska staten 60 procent av Postnord, och den danska 40 procent. Ändå är styrelsen delad lika mellan staterna, 50-50. Ordförandeposten saknar dessutom utslagsröst.

Svenska posten är under press och skattebetalarna riskerar återigen att få ta notan för en tidigare ideologiskt drivna privatiseringsagenda. Nu är det dags att Maud Olofsson och hennes tidigare regeringskollegor kliver fram och tar ansvar. Svenska folket förtjänar svar.

Teres Lindberg (S), Riksdagsledamot och tidigare postanställd