Noll trygghet är inhumant

dennys bello huvud

”Tackar du nej till ett pass blir du den sista de ringer så man tackar alltid ja. Jag jobbar dag och natt, alla möjliga tider. Man måste avboka viktiga saker för att vara beredd att hoppa in. Mina barn tror inte på mig längre när jag säger att vi ska hitta på saker, för jag kan alltid bli inringd.”

Orden är Aishas, undersköterska och trebarnsmamma. Aisha har sedan flera år tillbaka arbetat som allmän visstidsanställd per timme på ett privat äldreboende. Någon fast anställning har hon aldrig sett skymten av.

Aisha tillhör den grupp som dragit den största nitlotten när det kommer till otrygga anställningar, nämligen kvinnor med arbetaryrken. Det visar LO:s rapport Anställningsformer och arbetstider från 2017. Var fjärde arbetarkvinna har en tidsbegränsad anställning. En av sju har en av de mest osäkra anställningsformerna vid behov och per timme, som bägge är olika varianter av allmän visstidsanställning.

Sedan början av 1990-talet har tidsbegränsade anställningar ökat. Bland samtliga anställda har andelen ökat till 15 procent. Och det är de mest osäkra anställningarna som växer. Vid behov och per timme har ökat till 6 procent av samtliga anställningar och till 41 procent av alla tidsbegränsade anställningar. Det betyder att det i dag finns 262 000 människor som har noll anställningstrygghet i Sverige.

Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv tycker det är bra. De framhåller att företagen måste ges möjlighet att använda tidsbegränsat anställda för att kunna växla upp eller ner när förutsättningarna förändras. I en ny rapport argumenterar Svenskt Näringsliv dessutom för den hårt kritiserade anställningsformen allmän visstid.

I rapporten dras slutsatsen att 1,1 miljoner arbetslösa har fått jobb tack vare allmän visstidsanställning de senaste nio åren. Men när Patrik Karlsson, talesperson för Svenskt Näringsliv, får frågan om var dessa personer skulle ha varit utan allmän visstid konstaterar han att de flesta skulle haft någon annan form av visstidsanställning.

Vad Svenskt Näringsliv egentligen vill är att företag ska få fortsätta ha tillgänglig arbetskraft som när som helst ska vara enkel att göra sig av med. Profit går före människors rätt till en trygg inkomst och ett anständigt liv.

Konsekvensen blir en växande otrygghet på arbetsmarknaden. Om tröskeln tidigare gick mellan att vara arbetslös till att få ett jobb, finns det nu en ny tröskel mellan de som har ett tryggt jobb och de som har ett otryggt jobb.

I Kommunals rapport Status: Prekär från 2016 kan man läsa om hur tidsbegränsat anställda tampas med en svår tillvaro. De har små möjligheter att planera sitt liv eller känna trygghet i sin försörjning. Vilket påverkar deras hälsa, familjeliv och sociala liv mycket negativt.

De tidsbegränsat anställda får lägre lön än de tillsvidareanställda och arbetar i högre utsträckning deltid och med splittrade scheman, så kallade delade turer. På grund av det utbredda deltidsarbetet arbetar var femte timanställd inom ytterligare ett yrke för att klara ekonomin.

Det är inhumant. Den mest otrygga anställningsformen, allmän visstid, bör avskaffas så snart som möjligt. Det borde alltid finnas ett objektivt skäl till att tidsbegränsa en anställning. Människor ska inte tvingas till en tidsbegränsad anställning på obestämd tid.

Eller som Aisha, som jag inledningsvis nämnde, utrycker det: ”Jag har jobbat och betalat skatt hela mitt liv i Sverige men har aldrig haft en fast anställning. Så fort man närmar sig målet, vad är det 740, 720 dagar?, så slutar de boka in dig. Då är man plötsligt ute ur bilden. Ska man behöva jobba hundra jobb för att få en fast anställning?”

Dennys Bello

Arbetet

Kommentera den här artikeln