Bildfyndet på Borlänge Modern

En av Kaj Franklins tusentals icke namngivna blyertsteckningar. Foto: Ulf Palm (klicka på bilden för att se den större)

En av Kaj Franklins tusentals icke namngivna blyertsteckningar. Foto: Ulf Palm (klicka på bilden för att se den större)

Det började med en leverans av sju papperskassar med osignerade teckningar till Mentalvårdsmuseet i Säter. Nu ställs Kaj Franklins bilder ut på Borlänge Modern.

På väggarna är ett par av Kaj Franklins teckningar uppmålade i storformat, resten av urvalet visas i original (ritblocksformat) bakom plexiglasskivor som hänger ner från taket.

Teckningarna föreställer gatumiljöer, torg och rum, noggrant tecknade på ett naivt, stiliserat sätt, och är gjorda i serier där grundkompositionen är den samma men där vissa saker ändras. De är fullmatade med detaljer, ord och rebusliknande symboler.

De två konstnärerna Johanna Hästö och Karin Edvall blev ”helt golvade”, rent estetiskt, när de först upptäckte Franklins bilder. Johanna Hästö jobbade länge som guide på Mentalvårdsmuseet i Säter där några få av hans bilder visades åt gången, och dit kom Karin Edvall på studiebesök.

Båda blev så småningom övertygade om att hans konst sa något om samhället och borde visas för en bredare publik, berättar de medan det förbereds för vernissage med cider och salta pinnar.

Konsthallen Borlänge Modern ligger med sina stora fönster ut mot Sveatorget i centrum.

– Delar av konstvärlden är verkligen inåtvänd, därför är det viktigt med sådana här platser som är tänkta för alla, säger Johanna Hästö.

Folk går förbi, står och tittar in, känner sig förhoppningsvis välkomna.

Konstnärerna Johanna Hästö och Karin Edvall har närstuderat Kaj Franklins bilder, som de lyfter fram i en nyutgiven bok. Johanna Hästö är också curator för utställningen. 

Konstnärerna Johanna Hästö och Karin Edvall har närstuderat Kaj Franklins bilder, som de lyfter fram i en nyutgiven bok. Johanna Hästö är också curator för utställningen. Foto: Ulf Palm (klicka på bilden för att se den större)

Det finns rätt så många berättelser om – men färre av – personer i Kaj Franklins samhällsposition, säger de, som nu samlat hans bilder i bokform. Kaj Franklin, heter den kort och gott, och formatet är ett skissblocks. Hans teckningar är ”så bra det kan bli”, anser Karin Edvall:

– Jag slutade själv rita under ganska lång tid för jag kände att det var så här det skulle göras. Jag lägger ner, tänkte jag. Eller ”Jag ger upp”, för att citera ett av många uttryck från Kaj Franklins teckningar, säger hon.

Det blir många Franklincitat dem emellan. Båda känner samhörighet med Kaj Franklins konst. I april ställer Karin Edvall själv ut parallellt, i rummet intill. Inga teckningar, dock:

– Det är en omarbetning av ett verk, som jag tycker korresponderar med sorterandet, säger hon.

När de i början tog sig an hans teckningar blev de nästan svimfärdiga. Lärde sig snabbt att planera in pauser, promenader, i det tidsödande arbetet.

Det var som att stiga in i en människas huvud, där det fanns mycket humor, men också oro, och de kände igen sig: ”Att ha ett minne som inte automatiskt filtrerar sinnesintryck. Allt är viktigt”, skriver de i boken.

Kaj Franklin radar med ord och bilder upp vad som finns i hans värld, den inre eller yttre? ”Nejlikor Ägg Mandel Vallmo” står det på en ritad husvägg. ”RasFördomar inom socialhjälp. Gör Folk Farliga” liksom ”Avskaffa Socialismen och Centern och VPK. Mer pengar åt folk i nöd. Åk norrut” på plakat längs en vältrafikerad väg.

I boken minns hans yngre syster Carita Franklin hur Kaj Franklin som tjugoåring detaljerat kunde återberätta en hel dag från när han var två år gammal. Hon kan också berätta om en uppväxt med missbruk och medberoende, med fysiskt och psykiskt våld. Utan den psykiska press han utsattes för hade han kanske inte behövt bli sjuk, resonerar hon.

Teckningarna är informationstäta – och kan kräva sitt förstoringsglas, som tillhandahålls på Borlänge Modern. 

Teckningarna är informationstäta – och kan kräva sitt förstoringsglas, som tillhandahålls på Borlänge Modern. Foto: Ulf Palm (klicka på bilden för att se den större)

I stället bodde han på olika institutioner och behandlingshem – fick en omdiskuterad diagnos, Schizofrenia simplex, en mildare variant av schizofreni – och var tidvis patient på Säters sjukhus. Han dog 1997 och därefter ville hans mamma donera teckningarna till Mentalvårdsmuseet.

Men ingenting av detta visste Mentalvårdsmuseets föreståndare Marie Lennestig när det en marsdag 2003 ringde på dörren. Två förtegna män levererade sju papperskassar, som visade sig innehålla 4 600 osignerade blyertsteckningar. Att det var en donation var allt hon fick veta och där började detektivarbetet.

Någonstans bland bladen hittade hon namnet Franklin, och genom telefonkatalogen fick hon sedan tag i hans mamma, som sa: ”På Säter hade han det bra.” Kanske var detta anledningen till donationen. Något möte blev det dock inte, hon dog kort därefter.

Däremot visades ett litet antal av teckningarna på museet, och när en grupp undersköterskeelever en dag gjorde ett besök, sa en av de unga kvinnorna: ”De där känner jag igen. Kaj var min morbror”.

– Genom henne fick vi kontakt med Carita Franklin, hennes mamma och Kajs yngre syster, och hon var beredd att berätta, säger Marie Lennestig.

Marie Lennestig är föreståndare för Mentalvårdsmuseet i Säter. Där är konsten en naturlig del, även om den inte sparats med någon systematik.  

Marie Lennestig är föreståndare för Mentalvårdsmuseet i Säter. Där är konsten en naturlig del, även om den inte sparats med någon systematik. Foto: Ulf Palm (klicka på bilden för att se den större)

Dagen efter vernissagen visar hon oss konstarkivet. Mentalsjukhusen var ett samhälle i miniatyr, och där ingick konsten. Men det mesta är slängt; tillfälligheter och donationer ligger bakom det sparade.

Och vid varje donation måste museer överväga åtagandet. Att få till ett samarbete med släktingar är också önskvärt, säger Marie Lennestig.

Kaj Franklins samhällsposition och sjukdomstillstånd är perspektiv som gör konsten angelägen, enligt de två konstnärerna, som samtidigt problematiserar begreppet särlingsonst, när utställningen invigs senare på eftermiddagen på Borlänge Modern.

– Alla konstnärer är människor med olika variationer och kan utvecklas på olika sätt beroende på när, var och hur vi lever, säger Karin Edvall.

– Vi ger honom inte en röst, vi tänker att han har en röst och att den är angelägen, säger Johanna Hästö.

Utställning och bok

”Kaj Franklin – så tog han sin glädje och åt den och somnade i gräset” pågår fram till 13 maj på Borlänge Modern.

Boken heter kort och gott Kaj Franklin.

Kulturpodd

Lyssna när Charlotta Kåks Röshammar samtalar med konstkonsulenten på Borlänge Modern.

Vänd på mobilen för att lättare starta spelaren.

Charlotta Kåks Röshammar
08-725 52 10

Kommentera den här artikeln