I takt med att Socialdemokraterna allt hårdare driver kravet att skrota premiepensionen blir systemets försvarare alltmer högljudda. Det var väntat, men konsekvenserna för framtidens pensioner blir svåra om bevararna segrar.
Premiepensionen är den del av pensionssystemet där du själv får välja vilka av 850 valbara fonder som ska förvalta dina pensionspengar. För många har detta tvångssparande blivit en nitlott när fonder utvecklats dåligt och pensionspengarna ätits upp av höga avgifter.
Men för banker och finansinstitut är premiepensionen en oerhört lukrativ inkomstkälla. Och här samlas naturligt nog de mest högljudda förespråkarna.
Redan när premiepensionen infördes runt år 2000 fanns farhågor för att den skulle öppna för svindleri. Det är också vad som hänt. Mindre nogräknade fonder har flyttat pensionssparares pengar hejvilt med enda syfte att berika sig själva. Och avgifter har konstruerats så att de efter några decennier förvandlar pensionskonton till luft och överför människors pensionspengar till förvaltarna.
Men även om huvudskälet för bankernas och många borgerliga politikers positiva inställning till premiepensionen alltså är krassa vinstintressen lyfts hellre andra mer lättsmälta argument fram mot en avveckling. För sådana argument finns.
Det viktigaste är att en avveckling kan påverka pensionens fördelning mellan generationer. Medan de pengar som i dag tas ut till inkomstpension bekostar dagens pensioner så går de pengar som avsätts i premiepensionen i stället till de sparare som blir pensionärer i framtiden.
Skulle vi rakt av flytta pengar från premiepensionen till den vanliga inkomstpensionen innebär det alltså att vi flyttar pengar till dagens pensionärer från framtidens pensionärer, alltså dagens unga. Dessvärre blir effekten densamma vid en isolerad gradvis avveckling av premiepensionen.
Ska vi då sluta fundera på en avveckling och låta banker och finansinstitut hållas?
Naturligtvis inte. Effekten av en överföring från ung till gammal klingar av över tid. Det är alltså fullt möjligt att med kompenserande överföringar och övergångsregler gott och väl avskaffa premiepensionssystemet utan några negativa effekter alls för dagens unga.
Dessutom är alla beräkningar på negativa effekter av en avveckling baserade på antagandet att börsen ständigt kommer att öka i värde. Alltså samma inställning som har en benägenhet att uppkomma före alla börskrascher, 2008 och även 2000, och även 1987, och även 1929.
Vi kan till och med behålla grunden i premiepensionen om vi, som förre finansmarknadsministern Peter Norman (M) nyligen föreslog i Dagens Industri, avvecklar alla 850 premiepensionsfonder utom dem i statliga Sjunde AP-fonden.
Avkastningen har varit 149 procent i Sjunde AP-fonden jämfört med 64 procent i snitt för valbara fonderna, så visst skulle det bli en vinst för framtida pensionärer att slippa de fonder som främst ser till egen vinning. Nu beskylldes Peter Norman visserligen för att tala i egen sak eftersom han samtidigt sitter i Swedbanks styrelse och samtidigt föreslog att Sjunde AP-fondens pengar ska förvaltas av privata aktörer (där Swedbank är en av aktörerna). Men hans utspel visar likväl en fullt möjlig väg ut ur premiepensionsträsket.
En avveckling av premiepensionssystemet är nödvändig, vare sig det sker genom att förstärka inkomstpensionen eller att göra Sjunde AP-fondens fonder till enda valbara fonder.
Det är ett anständighetskrav att snabbast möjligt anträda vägen mot ett pensionssystem där dagens tvångssparande går till löntagarnas pensioner och inte till banker och finansinstitut.
