Kärlekskriget som en bråkig dans

Lennart Jähkel och Ann Petrén som ”han” och ”hon”. Foto: Sören Vilks

Lennart Jähkel och Ann Petrén som ”han” och ”hon”. Foto: Sören Vilks

Dödsdansen börjar med en brutal tystnad. Nora Nilssons dramatisering av Ebba Witt-Brattströms omtalade kortroman inleds med en äktenskaplig ”arga leken” där mannen och kvinnan sätter sig vid var sin sida bordet, demonstrativt med var sin vinflaska.

Julia Przedmojskas scenografi illustrerar avgrundsdjupet, genom marmorväggen löper en spricka, formad som … en luftstrupe?

Romanens repliker från ”han” och ”hon” gestaltas här av tre par, som rör sig runt varandra, smälter i varandra; formar på ett lyckat sätt en kollektiv berättelse av äktenskapets patriarkala ramar, fram till det grövsta: ”Om du fått några dussin örfilar och sparkar är det högt räknat”.

Replikernas i många fall svarta humor får utrymme, och ”punktromanens” uppbyggnad med återkommande ”hon sa:” och ”han sa:” – hur skulle det funka på scen? – blir i pjäsen dels en upprepning av just de orden i en klaustrofobisk scen, där alla sex skådespelare är inklämda i ett litet rum infällt i väggen, dels en lång scen (roligt, men som också bidrar till att helheten spretar något) framförd av Andreas Kundler där allt det viktiga han har att säga kommer ut som ”bla bla bla”.

Dessutom får kroppsspråket en viktig roll. Kärlekskriget blir en bråkig, fallande dans – en enaktare med outhärdliga, men också befriande, maktspel och utbrott.

Teater

Århundradets kärlekskrig

av Ebba Witt-Brattström

regi: Nora Nilsson

Kulturhuset Stadsteatern Stockholm

Charlotta Kåks Röshammar
08-725 52 10

Kommentera den här artikeln