Skotten i orten

duraidwebbtopp

Jag ligger och kollar på film i sängen när en gammal vän ringer. Vi talas inte vid så ofta längre men jag hör att han är berusad. Klockan är knappt sju och han är stupfull. Pratar osammanhängande. Om lidande, revolution, en ny maktordning.

Han säger att någon kastade in en handgranat genom balkongräcket. Det blev kaos i kvarteret, säger han. Han låter inte så värst skärrad. Å andra sidan har han sina rötter i Lilla London. Vant sig vid territoriella gängkrig och dödskjutningar. Blivit härdad av att begrava barndomsvänner ett halvt sekel för tidigt.

Han fortsätter tala om lidande. Påstår att sorg skapar framgång. Så brukade mamma också säga när vi var små. Motgång föder framgång.

Men det där är en myt. Romantisering av fattigdom, svarar jag. Kanske, medger han. Vi säger hejdå och lägger på.

Det dröjer ett par veckor innan jag kollar upp det där med handgranaten. Först tror jag att det är ett skämt, men det är det inte. Någon har verkligen kastat in en handgranat genom inglasningen till balkongen. Ingen person kom till skada, men granaten orsakade svåra skador i fastigheten.

Jag blir ledsen, orolig. Får dåligt samvete för att jag avfärdade hela situationen som fyllesnack. Det är en fin lägenhet. Här har vi samlats många gånger tidigare. Ätit och supit och dansat. Ibland har barn varit i hemmet. Min lillebror, vänners barn och andras småsyskon.

Ett par dagar senare läser jag om ett pistolskott som en polis skjuter av på ett torg i västerort. Ett sånt skott som avfyras i syfte att oskadliggöra sin måltavla, men som missar. Verkanseld. Jag föreställer mig hur skottet far ut från polismannens pistolmynning, viner genom luften, missar ynglingen, studsar upp mot ett betongblock, rikoschetterar och till slut fastnar i en trädstam.

Nästa gång kan det träffa ett hjärta, en uniform eller skada en oskyldigt förbipasserande barnvagn. Vad kommer svaret att bli? En ungdom som i ren hämnd skjuter tillbaka mot en polis och plötsligt förvandlas Stockholm till Paris eller London.

Ytterligare någon dag senare åker jag och hälsar på mamma på andra sidan fältet. Står och pratar med butiksinnehavare och gamla kompisar man inte sett på ett tag. Går förbi butikerna man hört och läst om på sistone. Ägare som sliter hårt. Gick hemska rykten för något år sedan.

Någon byggde sig en förmögenhet på att systematiskt köpa stulet gods. En annan genom att anlita landsmän för 20 kronor i timmen. jag förstår dem. Det är beklagligt så klart. Men tanken slår mig också. På andra ställen kan kostymklädda affärsmän ha råd att skatteplanera.

Jag hatar att säga ”vad var det vi sa”, för jag är inte hopplös, tvärtom, jag är fylld av hopp. Jag har inte gett upp om våra förorter. Men jag måste ändå fråga om det hade kunnat vara annorlunda. Om vi – i våra splittringar, konflikter och fraktioner hade sett varningssignalerna. Hittat gemensamma visioner i stället för fraktioner. Tagit alla de där klassiska förklaringsmodellerna på större allvar.

Lyssnat på folket i stället för makthavarna. Låtit sanningen segra – och inte lögnerna. Hade vi då inte kunnat köpa oss tidsfrist i stället för att dundra ner mot avgrunden?

Arbetet

Kommentera den här artikeln