Eruptioner av självdestruktivitet

Åke Smedberg delar nobelpristagaren Alice Munros förmåga att beskriva långa tidsförlopp. Novellerna i Smedbergs nya berättelsesamling Sprängskiss av en jaktberättelse innehåller inte sällan abrupta språng mellan olika tidsskeden i huvudpersonernas liv; när man som läsare tycker sig ha uppfattat berättelsens avsikt eller mening kastas man in i något helt annat, något helt nytt.

Det känns som om Smedberg använder novellformen som experimentverkstad, men en lyckad sådan.

En del av novellerna tycks innehålla avledande manövrar. Som inledningsnovellen ”Grekland. Öarna”, som man tror ska handla om resor, men som blir en intrikat beskrivning av en sorgeprocess. ”Att träffas av en månkniv” består nästan enbart av dialog och det dröjer innan man som läsare förstår vilka personerna är.

Någon gång kan det sublima kännas konstruerat, men för det mesta griper berättelserna tag, och det är ett fascinerande persongalleri Smedberg lyfter fram. Han ägnar sig åt processer, hur människor förändras – ibland i takt med samhällets förändringar. Här förekommer eruptioner och självdestruktivitet som karakteriserar människor som under lång tid haft svårt att visa vad de verkligen känner. Naturen spelar inte sällan en viktig roll.

Det är en klart läsvärd samling berättelser för den som är intresserad av tillvarons komplexitet och som kan tänka sig litteraturen som utmaning.

Erik Löfvendahl

Novellsamling

Sprängskiss av en jaktberättelse

Av Åke Smedberg

Alberg Bonniers förlag

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln