När jag först äntrade detta land trodde jag blint på att det här inte fanns någon diskriminering, att alla människor hade precis samma möjligheter till att leva ett värdigt liv, arbeta och ta sig in i samhället.

Jag trodde att konsekvenserna av förintelsen och de svartas kamp för frihet i USA hade lärt medmänniskorna att inte döma varandra efter hudfärg, härkomst, sexualitet och kön.

Av någon märklig anledning förblev jag naiv oavsett hur många gånger min tro motbevisades.

Jag hade en hög tro på det civiliserade samhället jag hade emigrerat till och skyllde de fall av diskriminering jag erfarit på tillfälligheter.

Jag skylde ifrån och försvarde min bild av det fläckfria Sverige.

Jag trodde inte på de exempel som människor drog inför mig, jag trodde inte på det mest uppenbara då jag med mina föreställningar falsifierade allt som ville förstöra den vackra bilden jag hade av detta land.

Sedan kom tiden som gjorde mig tvungen att ta förnuftet tillfånga för att sakta men säkert inse.

Att detta land var byggt på nepotism och svågerpolitik precis som vilket annat land som helst.

Jag fick lära mig att här blev människor diskriminerade bara på grund av ett namn på ett papper och att människor missgynnades på grund av religion, hudfärg, kön och sexualitet.

Sorgsen tvingades jag ändra min vackra bild av detta land.

Efter gymnasiestudierna sökte jag arbete i två år utan resultat. Flera hundra jobbansökningar ledde inte till en enda intervju.

Varför låta rädslor skapa ännu mer bostadssegregation, ännu lägre inkomster och fler klasskillnader?

Nasser Naje Lazem

Och de jobb som jag lyckades kämpa till mig för att överleva gick via de få kontakter jag hade.

Det var extraarbeten här och där, inget långvarigt, inget stabilt.

Under dessa två år som jag outhärdligt sökte arbete hade jag en inkomst på 5 000 kronor i månaden.

Efter att räkningarna var betalda hade jag inte råd att köpa SL-kort för att ta mig till helgjobbet för att fortsätta få in de viktiga slantarna för hyran som också innebar att jag slapp bli hemlös.

Det jag inför mig skådade var ett samhälle byggt på det som kallas för svågerpolitik, där brodern, kusinen, vännen och landsmannen kom före meriten.

Ett segregerat samhälle börjar med att majoriteten räds minoriteten och håller den utanför.

För att överleva mobiliserar denna minoritet sina styrkor och skapar en egen subkultur som i sin tur utesluter de som är ännu längre bort.

Och de som är längst ute på kanten står där utanför och tittar på i hopp om att få en chans, i hopp om att förtjäna ett värdigt liv.

När jag i dag tittar tillbaka på den tiden och inser att min arbetslöshet inte berodde på mina kunskaper undrar jag hur många det är som ännu faller i gallringen på grund av namn och bakgrund?

Jag förstår inte den växande samhällsoviljan till att förstå att mångfald är något som är lika vackert som positivt för allas utvekling.

Varför låta rädslor skapa ännu mer bostadssegregation, ännu lägre inkomster och fler klasskillnader?

Varför inte försöka närma sig, lära känna och förstå de som är från andra delar av världen? Varför ska vi ta till det negativa och skapa distans, hat och ännu fler fördomar?

Vill vi uppnå ett mer rättvist samhälle måste vi börja med att först ge alla människor samma möjligheter och förutsättningar.

Sedan behöver vi vidta åtgärder som gör människor mindre beroende av att känna rätt kontakter för att både få jobb eller bostad.

Nepotism ska inte behövas i ett civiliserat samhälle.

Jag hoppas att jag i framtiden kan ändra den bild jag idag har av Sverige i hopp om att en vacker dag skriva, att jag blev dömd och behandlad efter min karaktär och inte efter min hudfärg eller härkomst.

Nasser föddes i Bagdad år 1984 och bodde där fram till 1994 då han tillsammans med sin familj flydde till Sverige. Drömmar i vaket tillstånd är hans självbiografiska romandebut som belyser hur det var att som barn växa upp i Irak under krig sanktioner, kvinnoförtryck och destruktiva maskulinitetsideal.