Tre månader har gått sedan Alliansen och SD röstade nej till regeringens förslag om att myndigheter och kommuner bör kunna ställa krav på rimliga anställningsvillkor vid offentliga upphandlingar.
Men trots att förslaget föll i riksdagen är frågan om anställdas rättigheter vid offentlig upphandling långt ifrån död. Under den tid som gått har förhandlingar fortsatt mellan regeringen och Alliansen. I dessa förhandlingar har man struntat i de lite mer långtgående kraven och i stället försökt komma överens om hur EU:s absoluta minimikrav ska kunna införas. Dessa minimikrav, fastställda i EU:s upphandlingsdirektiv, har Sverige som EU-land skyldighet att införa, oavsett omröstningen i riksdagen.
Nu kunde man ju tycka att det därmed inte borde vara någon större affär för riksdagspartierna. Men faktum är att inte heller här har partierna lyckats enas om ett lagförslag. I torsdags gick den andra tidsfristen ut och tyvärr visar Allianspartiernas arrogans att de inte verkar ha den minsta vilja att ställa upp för anställdas rättigheter.
Ni kanske minns turbulensen i november. Behovet av ett skydd för de anställda var uppenbart. En strävan efter lägsta pris vid offentlig upphandling gjorde anställningarna osäkra och att lönerna dumpades hos de företag som ville vinna anbudsgivningen. En kartläggning av SVT hade visat att en färdtjänstupphandling i det borgerligt styrda Stockholms läns landsting hade resulterat i löner ned till 27 kronor i timmen för taxiförare.
Men trots att regeringen hade backat på en rad punkter i sitt lagförslag röstade Alliansen och högerpopulistiska SD nej när det väl lades fram i riksdagen.
På åskådarplats satt LO och arbetsgivarorganisationerna. Arbetsgivarna blev naturligtvis allt gladare ju mer Alliansen och Sverigedemokraterna bekämpade arbetstagarnas rättigheter. Och i takt med att regeringen kompromissade sönder sitt förslag för att få med sig Alliansen blev många LO-fack alltmer ointresserade av om förslaget över huvud taget skulle gå igenom eller inte. Och redan före omröstningen stod det klart att det urvattnade förslag som var kvar skulle röstas ned.
Men få trodde nog att det i de efterföljande förhandlingarna också skulle bli svårt att ens få igenom EU-direktivets minimivillkor om arbetstagarnas intressen.
Den första tidsfristen löpte ut i januari. Sverige fick då förklara för EU-kommissionen att Sverige tyvärr ännu inte har någon plan för hur vi ska införa EU:s minimiskydd för anställda men att vi jobbar på det.
Men inte heller när den senaste tidsfristen löpte ut i torsdags hade förhandlingarna mellan regeringen och Alliansen kommit någon vart. Och Sverige tvingas nu återigen svara EU-kommissionen om varför ingenting händer.
Svaret kan formuleras så här:
”Nej, vi har ingen plan för hur vi ska införa EU-direktivets lågt ställda krav om anställdas rättigheter vid offentlig upphandling eftersom de borgerliga partierna och landets högerpopulistiska parti blockerat en uppgörelse. Vi vet att Sverige därmed inte uppfyller några av de basala miniminivåerna för anställdas rättigheter, det skydd som stipuleras i EU:s upphandlingsdirektiv. Vi vet också att vi därmed snart har det sämsta upphandlingsskyddet för de anställda i hela EU och att vi också riskerar mångmiljonbelopp i böter.”
Nog är det skamligt att behöva lämna en sådan redogörelse till EU- kommissionen i ett ämne, anställdas villkor, som tidigare varit Sveriges stolthet.
Att Alliansen och SD aktivt bryter mot EU-direktiv som ska tillvarata anställdas rättigheter och därmed förpassar Sverige till EU:s bottenskikt är än mer skamligt.
