Framtidens goda medborgare

duraidwebbtopp

Det är snart midnatt,  jag har en tidig deadline och ligger i soffan och skakar. Hela kroppen värker, jag darrar och hostar. Ibland smyger sig en brutal hicka in, en sådan som varar i flera minuter och gör riktigt ont att uppleva. Det finns inget värre och inga tricks fungerar för att få stopp på eländet.

Tog ett varmt bad för att bli av med feberskakningarna. Badkaret var den varmaste plats i hemmet jag kunde komma på. Ville att vattnet skulle värma mitt sköra skelett och bistå mina ömma leder med vilken lindring som helst. Gick upp mörbultad ur badet, fortfarande iskall men ordentligt påklädd och satte igång ugnen. Sticker in händerna och låter värmen äta mina fingrar.

Det är faktiskt en tröst att det hade kunnat vara värre. Mycket värre. Jag hade kunnat vara utan armar och utan ben – och då hade jag inte kunnat koka te på egen hand. Eller sätta på en film på tv.

Annat var det för en vecka sen. Tillbringade ett par dagar i en mysig bergsby. Första kvällen när vi precis kom fram var det kallt och man såg inte mycket av vare sig de bruna bergen eller de branta, djupa dalarna. På morgonen vaknar jag till en magnifik utsikt över byn och en skoningslös soluppgång som uppenbarar sig mellan bergstopparna. Och så jagar man in dagen som man inleder med vildhonung och myntate till frukost.

Går nerför berget längs med stenlagda stigar tillbaka till byns centrum. Stånden och affärerna. Grönsakshandlaren, slaktaren. Tittar på nöjda packåsnor som betar bakom stenmurar. Kycklingar springer fritt i solen, utvecklar muskler och norpar insekter. Ser också getter och katter glida runt mellan kullar och stenar. Dinerar absolut renaste mat på kvällen, odlad i trakterna. Färska grönsaker och en ren, näringsrik föda. Inom ett par dagar känner mig sig som pånyttfödd.

Inser snabbt att denna bymentalitet skiljer sig avsevärt från något jag tidigare upplevt. Det finns en slags orörd genuinitet. Ett värde i att vara god, hålla sitt ord, uppträda korrekt. Bortom städernas gifter och fraktioner, stressen, köphetsen, individualismen, slöseriet och kapitalismen. Vill inte moralisera, varför skulle jag? Min far lärde mig att inte ljuga, min mamma sa att jag skulle ge till de fattiga.

Men jag tänker: vem skapar framtidens goda medborgare? Alltså – hur skapar vi gemensamma värdegrunder för kommande generationer? Gemensamma grundpelare, en moralisk kompass att utgå och navigera ifrån. Sånt som vi fick lära oss av våra föräldrar – som i sin tur lärde sig rätt och fel av sina föräldrar, religionen eller staten.

Fina principer: som att stå upp för andra. Inte baktala, inte skvallra, inte ljuga. Kommer de att finnas utan religionens tidigare dominerande kraft och inflytande över människor, i stater där darrigt politiskt ledarskap, fraktioner och splittringar går hand i hand? Och i så fall vilka instanser har vi för den uppgiften? Kultur, medier, skolan?

Jag känner hur svetten dryper nerför pannan. Det är speciellt att skriva när man samtidigt ömkar och tycker synd om sig själv. Konstaterar att det hade kunnat vara mycket värre.

Duraid al-Khamisi

Arbetet

Kommentera den här artikeln